Storbritanniens formstarka stjärna med guldmedaljer, coola löpningar och deltidsexamina
Cyklist: Efter att ha vunnit guld i madison och silver i lagförföljelsen vid ban-EM och guld i madison och lagförföljelsen vid världscupen i Manchester, är du nöjd med din start på säsongen?
Elinor Barker: Jag trodde inte att det skulle gå så bra som det har gjort eftersom det är så tidigt på säsongen. Jag gjorde the road Worlds och sedan hade jag en vecka ledigt. Jag skulle ha haft två veckors träning innan EM men jag fick ont i nacken.
Plötsligt satt jag på cykeln och tänkte: 'Jag har bara tränat en vecka för det här. Hur ska det gå?’
Cyc: Gillade du att tävla på vägen?
EB: Det har varit mycket bättre än jag trodde, men på väldigt olika sätt. Jag hade bestämt mig för att inrikta mig på tidstestet i år men det har helt enkelt inte gått min väg.
Jag kanske kommer tillbaka till det om några år. Men jag hade ett bra Nationals [4:a i landsvägsloppet, 5:a i TT] och jag vann en etapp i Ladies’ Tour, vilket jag aldrig förväntade mig.
Det var ett fall av: prova på det här och vad som än händer kan jag fortfarande komma tillbaka till banan på vintern.
Cyc: Vilka är dina tidigaste minnen från cykling?
EB: Min familj cyklade alltid mycket. Min farfar var cyklist och tävlade i TT men han dog när pappa var tonåring så vi fick aldrig reda på det förrän min moster hittade några klipp av lopp som han hade vunnit och TT som han hade fått rekord i.
Cyc: Är det sant att du började cykla för att undvika simklasser?
EB: Det är sant. Det fanns en cykelbana vid poolen och de två passen var samtidigt. Jag visste att om jag gjorde det ena skulle jag inte kunna göra det andra.
Jag har ingen aning om hur jag kom undan med det eftersom simning var billigare, mycket mindre farligt och det var inne så att mamma kunde sitta på caféet och prata.
Cyc: Fanns det ett ögonblick då du visste att du kunde bli proffs?
EB: Nej, absolut inte. Jag tänkte bara: 'Jag blir slagen av den här personen nu och kanske slår jag dem nästa gång. Då kanske jag kan komma vidare till Talent Team.
Då kanske det olympiska utvecklingsprogrammet. Och en dag vill jag bli uttagen till det här loppet.’ Och så är det så småningom det enda loppet du har kvar OS. Och du vill vinna den.
Cyc: Vad minns du efter att ha vunnit guld i lagjakten i Rio?
EB: Det var de bästa 10 minuterna i mitt liv. Det kommer att krävas mycket för att toppa det. Jag hade mer smärta än jag någonsin har haft, men det var otroligt.
Mina föräldrar kommer inte på många lopp för att de har jobb, så det var ganska stort att ha dem där.
De 10 minuterna rakt efter var fantastiska, men ungefär två timmar senare hade jag ett bråk med min familj om vad vi skulle göra härnäst och det blev väldigt vardagligt mycket snabbt.
Cyc: Hur firade du?
EB: Jag och Katie [Archibald] ville gå ut med våra familjer och det var det som startade bråket eftersom det var som att valla katter.
Det hade gått två timmar sedan vi lämnade velodromen och vi kunde fortfarande se den. Vi behövde bara hitta en bar någonstans – var som helst. Så småningom lämnade vi dem och gick till Team GB-huset.
Vi hade ingen mat så vi blev fulla ganska snabbt. Klockan blev 4 och vi insåg att vi inte hade duschat. Vi var i våra träningsoveraller.
Vi gick inte ut i vårt kit men vi hade fortfarande på oss strumpor och sportbehåar som vi tävlade i.
Cyc: Beskriv känslan av att åka en lagjakt med världsrekord.
EB: När det går bra har du nästan inget minne av det. Det är inget som sticker ut med det. Det är nästan omärkligt eftersom det bara är sömlöst.
De dåliga får mig att tänka på scenen i Cool Runnings när allt ramlar av [bobsläden] och det gradvis blir värre.
Du vet att något är fel men du är inte säker på vad och det faller bara i bitar.
Cyc: Utvecklar du nära band med de andra lagförföljarna?
EB: Ja, men inte på det sätt som folk förväntar sig. Folk tror att det måste vara som en klassisk amerikansk sportfilm där de hatar varandra till att börja med, arbetar igenom sina problem och de är alla bästa vänner i slutet.
Jag tror att vi har ett starkt band, men det är inte som att vi bär "bästa vänner för alltid"-halsband.
Cyc: Hur kopplar du av?
EB: Vanliga saker som att titta på TV och lyssna på musik. Jag studerar deltid också. Jag gillar det eftersom det betyder att om jag har haft en dålig dag på cykeln så gör jag fortfarande något med mitt liv.
Jag håller på med en examen från Open University, och jag håller på med mänsklig biologi och mental hälsa för tillfället.
Som idrottskvinnor kommer du inte in på det för pengarna. Det är inget jag klagar på, men det är inget där jag tror att jag kommer att tjäna massor av pengar och aldrig behöver göra något annat.
Jag måste ha ett jobb efter det här och jag vill förbereda mig väl för det.
Cyc: Vilka är dina mål för 2018 med Wiggle Road-teamet och GB-banlaget?
EB: Jag ser fram emot det som sista året innan Tokyo när jag kan sprida mig lite tunn. Jag vill smyga in några klassiker mellan banan Worlds och Commonwe alth Games.
Alla vill göra Women's Tour. Jag skulle vilja åka till Tour of California och göra Norge, Sverige och Plouay, men det beror på var laget behöver mig.
Cyc: När börjar du fokusera exklusivt på banan för Tokyo 2020?
EB: Om vi var en mindre konkurrenskraftig nation skulle jag säga ett år ut, men det finns så många tjejer som skulle kunna motivera en plats i varje lopp.
För att göra ett världsmästerskap måste du göra ett världscup, och för att göra det måste du kvalificera dig. Snöbollseffekten är att om du får några bra resultat nu så blir du uttagen till lopp nästa år.
Om jag inte ställde upp på det skulle det plötsligt bli färre möjligheter. Så det har börjat nu, om jag ska vara ärlig.
