The Tour-etappvinnare och Tinkoff-direktör sportif pratar om cykling i fotbollsstrumpor och rullande ryttare över lagradion
Cyklist: Du blev Storbritanniens femte Tour de France-etappvinnare när du tog segern i tidtagningen på etapp 6 1988. Vad är dina minnen från den dagen?
Sean Yates: Väntar för alltid. Undrar om jag skulle få stryk eller inte. Det är huvudsaken. Efter att ha vunnit en etapp i Touren kan du säga att du har klarat det. Men tanken på att ditt namn för alltid finns i rekordböckerna för ett lopp som alla i världen känner till sjunker inte riktigt in. Först senare inser du, shit, ja, jag är där uppe med de stora pojkarna nu.
Cyc: 1994 blev du bara den tredje britten som bar den gula tröjan. Du var 34 då. Hade du börjat tänka att det kanske aldrig skulle hända?
SY: Det visar bara att det inte är över förrän den tjocka damen sjunger. Att bära den gula tröjan är inget någon cyklist vill ge upp. Jag har ridit i flera år och det kändes som en fin belöning. Jag har skjortan som jag fick, men jag lade en massa tröjor och minnen i en väska och kastade fel väska i spetsen. Sedan började mina medaljer dyka upp på Ebay.
Cyc: Vad kan du komma ihåg om att cykla som barn?
SY: På min första åktur för East Grinstead Cycling Club bar jag ett par gamla skolskor som höll på att falla isär, ett par byxor instoppade i några fotbollsstrumpor och en gammal träningsoveralltopp med trasig dragkedja som syddes upp så att den inte höll ihop helt. Jag hade en gammaldags utbildning, inklusive stickkurser, vilket gjorde att jag kunde sy lite. Så jag klippte ut lite bokstäver och sydde "EGCC" på baksidan. Nu för tiden rider mina söner och det finns inget sätt i helvetet att de skulle gå ut och se ut så. Alla vill ha ett par Specialized-skor för 300 pund eftersom de såg Alberto Contador bära dem.
Cyc: Hur var cyklingen annorlunda på 1970-talet?
SY: Nuförtiden kan vem som helst se vad varje ryttare i världen gör tack vare TV, Twitter, Strava och tidningar. När jag var yngre hade du ingen aning om vad som hände. Paris-Roubaix kanske dyker upp på läktaren [på BBC] men som cyklist kände du total isolering. Det var likadant när jag tränade. Om jag cyklar i dag nära Catford kommer jag att se 100 ryttare. Då skulle jag inte se så många cyklister på två år. Det var som om du var på ett solouppdrag.
Cyc: Så hur kom du in på cyklingen?
SY: Jag bodde i Ashdown Forest och cykling var den enda transportformen. Jag skulle åka med mina vänner och bror. Vi skulle åka till kusten, till Brighton, till South Downs. Det var ett äventyr. Men jag var tävlingsinriktad och ville tävla. Jag hade lite pengar över från en Premium Bond och köpte en fin cykel och skrev sedan till East Grinstead Cycling Club. Jag tävlade i Sussex, sedan South East, sedan nationellt.
Cyc: Vem såg du upp till?
SY: Killar som Sid Barras och Keith Lambert var stjärnorna på den tiden, men jag gillade Alf Engers, som var kungen av tidtagningen, och Eddie Adkins. Jag minns att jag tänkte att jag skulle skriva till Jim'll Fix It för att se om jag kunde få träffa Sid Barras. När jag först såg Keith Lambert hade han ben som ekar. Jag tänkte: 'De här killarna är som djur. Jag är bara ett magert barn.’
Cyc: Hur kom det sig att du tävlade för Athletic Club Boulogne-Billancourt i Frankrike?
SY: Killar som Paul Sherwen, Robert Millar och Stephen Roche hade gått igenom ACBB. De letade alltid efter brittiska ryttare eftersom vi hade ett gott rykte: de visste att om du skulle åka utomlands för att tävla var du hungrigare än några av de franska killarna. Jag fick en engångschans att tävla i södra Frankrike och någon sa: "Skicka oss ditt CV så tar vi hänsyn till dig." Nästa vecka slutade jag tvåa i ett lopp bakom Stephen Roche och de sa: "Glöm CV, du är med.” Ett år senare flyttade jag till Peugeot som proffs.
Cyc: Är du glad att du var proffs då och inte nu?
SY: Helt klart. Allt är mer kontrollerat nu med rasrapporter och strategier. Du har DS – jag – i ditt öra som säger:”Jag kan se dig, flytta upp till fronten.” Speciellt i det gula Tinkoff-kit – det sticker ut en mil så om det är sex av våra ryttare uppe och en kl. På baksidan säger jag snart:”Gå upp dit!” Jag säger ofta till ryttarna:”Vad är det för skvaller idag?” De säger:”Vi hade inte tid att prata.’ På mina dagar umgicks vi bak i gänget och chattade i timmar.
Cyc: Hur ser trycket ut nu när du är en direktör sportif?
SY: Du är helt ansvarig för att planera tävlingstaktiken, men om åkarna inte utför dessa order känner du fortfarande att du har gjort något fel. Men när du vinner är det briljant. Uppenbarligen var 2012 ett speciellt år när jag var DS på Team Sky och Brad vann Touren. Jag har en nära anknytning till Bradley – han gillar också The Jam och jag besökte dem nyligen i Brighton – så vi hade några trevliga stunder tillsammans. Brad är verkligen mitt anspråk på berömmelse.
Cyc: Du kom överens med Bradley Wiggins men inte Mark Cavendish. Måste du anpassa dig till olika personligheter?
SY: Ja, det gör du, och jag kanske inte är den bästa på att hantera individer. Jag är ganska saklig, du vet. Killarna får bet alt för att göra ett jobb och de måste göra det. Med Cav vet jag att vi inte kom vidare eftersom jag tror att jag var så fokuserad på Bradley. Uppenbarligen hade Cav ett rykte - även om han har blivit mjukare - för att vara lite av en handfull och jag kunde helt enkelt inte hantera det. Han tog det till sig lite. Men varje individ är olika och du måste närma dig dem därefter. Men killarna är professionella idrottare och det finns bara ett visst mått av bortskämdhet du kan göra innan du tänker: "Vänta på, jag är ingen psykiater, vi är alla här för att göra ett jobb."
Cyc: Kan Alberto Contador slå Chris Froome nästa år [2016]?
SY: Chris är svår att slå men ingen är oslagbar och han var sårbar på Alpe d’Huez i år [2015]. Ju fler vinster han får, desto mer inser andra lag vad de behöver göra, som de gjorde i år när de gick samman för att ta bort honom. Alberto var inte i bra form i år, han var lite platt, men han var fortfarande där uppe. Nästa år kommer Ventoux att vara oförlåtande – om du har en dålig dag där är det ännu värre än Alpe d’Huez.
Cyc: Vilka unga brittiska ryttare kan bli framtida Tour-vinnare?
SY: Yates-pojkarna [Simon och Adam, ingen relation till Sean] är verkligen väldigt begåvade och sättet de har kommit in på världsscenen på är ganska häpnadsväckande. Sedan tittar du på Sky som tar fram killar som dyker upp ur träverket som Alex Peters. Och du har Geraint Thomas som kommer att tänka: "Jag kan vinna det här nu." Ju fler som kommer in på cykling på gräsrotsnivå, desto fler kommer vi att se vinna på elitnivå.
Cyc: Hur länge planerar du att fortsätta cykla?
SY: Definitivt nästa år men utöver det är lagets framtid inte säker. Jag håller på lite och tänker: vill jag verkligen resa så mycket? Men cykling har varit mitt liv i 35 år. Jag cyklar. Mina barn cyklar. Jag tittar på cykling. En del av mig vill gå i pension, bo på en grusväg på landet, fiska och skjuta vildsvin. Jag håller på med lite häckklippning över vintern nu, vilket jag trivs med. Men om någon vill att jag ska jobba i ett WorldTour-lag blir det svårt att säga nej.
För coaching med Sean besök trainsharpcyclecoaching.co.uk
