De brittiska systrarna pratar med Cyclist om att bli proffs, Shane Sutton, och framtiden för damcykling
Cyklist: Du tog guld- och silvermedaljer vid nationella mästerskapen, och Alice tog också guld under 23 år. Arbetade ni tillsammans?
Hannah Barnes: Alla har frågat om Alice ledde ut mig, och norm alt håller jag bara med och säger att du gjorde det, men [när du tittade på hennes syster] gick du bara för tidigt !
Alice Barnes: Alla tror att jag ledde ut dig, men det gjorde jag definitivt inte! Jag var irriterad på att komma tvåa på National Champs för andra gången i rad. Det var dock ett ganska intressant lopp eftersom det splittrades och du hade alla proffs som Lucy Garner och Dani King tillsammans. Jag gjorde min beskärda del av arbetet i utbrytningen – jag skulle vara rädd för att inte göra min tur eftersom Hannah skulle skrika åt mig.
HB: Det är sant, jag skulle ha gjort det.
Cyc: Alice, du är ganska ny på roadracingscenen, hur kom du in i den?
AB: Jag har gått igenom British Academy i Manchester, och jag cyklar för närvarande för Drops [ett UCI-lag för damer i roadracing], vilket har varit fantastiskt. Jag höll på med mountainbike fram till i år, då vi bestämde oss för att jag skulle fokusera lite mer på vägen med målet att ta mig till OS. Jag har saknat att cykla på min mountainbike men man tävlar inte så ofta, och jag gillar verkligen att tävla. Jag tror att jag återkommer till det så småningom. Jag gillar mountainbike – det är bara lite annorlunda.
Cyc: Hur kom du vidare med uttagningsprocessen till OS-truppen?
AB: Jag är en olympisk reserv i år [talar inför OS], tillsammans med Dani King, men inte en resande reserv. Om jag ska vara ärlig tycker jag att det skulle vara coolt att tävla i Tokyo 2020, men Rio låter lite läskigt.
HB: Jag tror att Tokyo också skulle vara riktigt bra, men jag vill etablera mig först. Det skulle vara bra om britterna kände till mitt namn och visste vad jag har uppnått. Jag tror att alla i Storbritannien kämpar för OS, men jag vill inte ha det som min ambition genom tiderna. Saken är att om du har den guldmedaljen blir ditt marknadsvärde bara galet och du kommer att ha alla möjliga personliga sponsorer som vill ha dig.
Cyc: Tycker ni om att tävla tillsammans?
HB: Jag gillar det faktiskt inte. När det sker en krasch är det en annan person att oroa sig för. Du har dina lagkamrater att bry dig om, men när du har din syster där också, finns det en extra grad av oro. Men som sagt, det är väldigt roligt att bara vara i pelotonen tillsammans.
AB: Jag gillar det verkligen. Vi brukar prata i början av loppet längst bak i pelotonen – ta reda på lite skvaller innan Hannah rusar iväg för att göra sin grej.
Alice Barnes
Cyc: Skulle du någonsin vilja vara i samma lag tillsammans?
HB: Ja, jag tycker det skulle vara coolt. En dag kan det hända, men jag vet inte när. Jag är inte säker på att jag någonsin skulle gå till ett team och säga: 'Jag kommer bara om min syster kommer.' Jag tror att Sagan och Quintana kan göra det, men förmodligen inte jag eller Alice.
Cyc: När började ni båda tävla?
HB: Jag var 10 och Alice var åtta. Det första loppet vi gjorde var i Sunderland. Vi hade åkt på Milton Keynes Bowl och alla sa: 'Åh, du är riktigt bra', så pappa körde oss till det här evenemanget i Sunderland, som var en fyra timmars bilresa, och jag vann!
Cyc: Har du också börjat tävla snabbt, Alice?
AB: Fram tills jag var 15 blev jag nästan alltid knäpp. Fram till under 14 tränar man inte riktigt, så mellan under 14 och under 16 körde jag en vinter med mer träning och ridning, och jag förbättrades bara plötsligt och jag blev så småningom upphämtad av British Academy.
Hannah Barnes
Cyc: Har dina föräldrar en bakgrund inom cykelracing?
HB: Inte alls. Det var bara mamma och pappas hobby – främst pappas. Han bestämde sig för att det skulle vara lättare om vi alla hade samma hobby, så vi cyklade alla tillsammans och de brukade komma till alla våra tävlingar. De vet inte vad de ska göra med sig själva nu eftersom de inte behöver ta oss någonstans längre.
Cyc: Har du någonsin åkt på träningsturer som familj?
HB: Det gjorde vi – det var så det började. Vi åkte runt Rutland Water och Pittsford och sånt, och körde varv runt där och alltid på en pub.
AB: Pappa brukade knuffa oss uppför kullarna. Nu måste vi pressa honom. Han brukade ha ett släp bak på cykeln som jag och min bror Henry skulle sitta i, men det slutade med att Hannah drog oss mer – det är därför vi tycker att Hannah var så stark när hon var ung.
HB: Japp, pappa gav upp. Han kunde inte bry sig längre så jag tog över.
Cyc: Blir din familj någonsin orolig för din racing?
AB: Jag tittade på La Course och det blev en stor hög och mamma fick panik. Hon sa hela tiden: 'Mormor ska få kattungar.' Så vi försökte se om vi kunde se Hannah. Tack och lov var hon inte inblandad i kraschen och mådde bra. Så ja, jag antar att det är nervkittlande för familjen ibland.
Cyc: Hannah, du fick benet i gips förra året. Hur?
HB: Jag bröt min fotled i augusti förra året. Jag gjorde Colorado Pro Challenge, det var en krasch framför mig och jag slog min fotled riktigt hårt i marken. Jag hade brutit nyckelbenet tidigare men det var definitivt den värsta skadan jag någonsin har haft. Jag var i gips i fem månader. Jag skrev till och med på mitt kontrakt för Canyon-Sram medan jag fortfarande var i rollerna, vilket inte många lag skulle vara aktuella för.
Cyc: Var det svårt att komma tillbaka från skada?
HB: Det var lite jobbigt i början. Jag hade varit helt ledig i fem månader och jag kunde inte cykla i 10 minuter utan att behöva kliva av min cykel och sätta mig ner. Om man går från botten ser man mycket framsteg tidigt, men efter fyra månader började det bli
mycket svårare. Jag skulle cykla tre gånger om dagen på Wattbike och sedan bada i 40 minuter och sedan träna. Det konstigaste var att vara på teamträningslägret på Mallorca i december – jag var där i 12 dagar, bara på hotellet. Det var verkligen svårt inte
att rida, men jag kunde inte.
Cyc: Hur mycket har standarden på damracing förbättrats, särskilt inför OS?
HB: Jag tror att det är mycket svårare nu. OS-året är alltid det svåraste och det har bara varit vansinnigt. Jag menar, titta på Marianne Vos. Hon är fortfarande fantastisk men hon är inte lika dominant som hon var. Nivån på pelotonen har förändrats så mycket – alla kommer ikapp. Jag tror att saker som effektmätare och korrekt coachning hjälper.
Cyc: Som två kvinnor som har varit inblandade i det brittiska cykelsystemet, vilken syn på anklagelserna om sexism som riktades
på Shane Sutton?
AB: Jag trodde att han alltid verkligen stöttade det jag gjorde, och när det gäller påståendena om sexism tror jag att han förmodligen gjorde kommentarerna men han skulle förmodligen ha sagt samma saker för en kille, precis samma sak. Du gissar aldrig, aldrig med Shane Sutton - han säger bara det som det är. I slutändan är det vårt jobb och om du inte presterar kan de inte bara fortsätta att dra med dig.
HB: Det kan bli väldigt personligt, men Shane hjälpte mig när han verkligen inte behövde det. Så jag har inte ett ont ord att säga om honom, egentligen. På Commonwe alth Games sa han att han ville att jag skulle vara en del av laget och ville hjälpa till att finansiera mig, och om han inte hade gått in och gjort det hade jag inte bara kunnat fokusera på cykling.
Cyc: Ser du ett problem med en könsskillnad inom sporten?
HB: Det handlar väl bara om pengar, antar jag, och det finns inte lika mycket av det på damsidan som på herrsidan. Det är en ond cirkel – det finns inte pengarna så du får inte tv-tiden och du får inte sponsringen, vilket betyder att du inte får pengarna. Som sagt, jag tycker att Storbritannien verkligen gör ett bra jobb. De driver verkligen på det. Jag menar, Women's Tour, det är verkligen loppet för oss.
AB: Det har skett enorma förbättringar. Jag tror att ju mer det sänds desto bättre. Med National Crit Champs i går kväll, till exempel, skulle du tidigare bara ha sett herrloppet, och kanske två minuters höjdpunkter från damernas, men i år visade de hela loppet live på Eurosport. Och det är inte bara Women’s Tour: RideLondon Classique hade sin största prispott någonsin för damloppet i år – €75 000 [cirka £64 000] för förstaplatsen. Det är oerhört, och mycket mer än de flesta kvinnor får bet alt på ett år.
Cyc: Tycker du att det borde finnas högre lön för kvinnliga proffsryttare?
HB: Det är svårt eftersom alla under ett tag pressade på för en minimilön, men det kommer bara att begränsa evenemangsteamen har råd att göra. I slutändan är den främsta anledningen till att team inte betalar förare så mycket att de helt enkelt inte har budgeten. Så det kommer bara att innebära mindre pengar i potten för lag att kunna resa och göra lopp, eller att ha färre ryttare i laget i första hand. Det börjar sakta komma dit på den brittiska scenen, men det är fortfarande en lång väg att gå.
