Svensken som blev walesen pratar med oss om att vinna Paris-Roubaix och byta fokus till Ironman-triathlon
Cyklist: Du tävlade i Ironman World Championships i oktober förra året. Hur gick det?
Magnus Backstedt: Det var en lång dag! Jag hade kommit till Kona [Hawaii] ett par veckor före evenemanget och på min första träningsrunda gick min kalv att "pinga". Efter två veckor på akupunktörens bord, på tävlingsdagen kändes det bättre. Ett okej dopp [3,8 km] gjorde mig redo för cykeln [180 km], men varje gång jag gick över 400 watt verkade min Bianchi hålla tillbaka. Det visade sig att kedjestaget och sittstaget på den icke-drivna sidan var gröt. Utöver det fick jag ett utkastsstraff.
Cyc: Har du nått 42,2 km löpningen?
MB: Ja, men ungefär 40 minuter ner på vad jag hade planerat. De första 10 km var bra men en kilometer senare kom smärtan i vaden tillbaka, då satte jag mig på trottoaren och funderade länge på vad jag skulle göra. Jag funderade på att dra mig ur men jag hade mina två döttrar med mig och trodde att det skulle vara ett dåligt exempel. Jag anade också att även om jag gick de sista 31 km så skulle jag ändå sluta på cirka 11 timmar, vilket vissa triathleter skulle döda för. [Han kom i mål på 11h 12m.]
Cyc: När du cyklade som mest vägde du över 90 kg. Hur har din kropp hållit ut påfrestningarna från löpningen?
MB: Till att börja med är jag cirka 4 kg lättare nu. Det har dock varit intressant, för träning har handlat om att inte bli skadad. Mitt snabbaste maratonlopp är 3:30 men det var med en genomsnittlig puls på 130 slag/min, vilket inte ens försöker. Jag tränar fortfarande löpmuskler och leder och har bara börjat springa nästan helt. Jag vet att jag har ett 3 timmars maraton i mig utan några problem.
Cyc: Vilka är dina planer för att köra Ironman 2015?
MB: Jag har en professionell licens! Det är förmodligen ett år för tidigt men varför inte? Jag kör Ironmans på Lanzarote, England, Sverige och Wales, och ett annat långdistansevenemang i Barcelona. Det är mycket för Ironman men jag förbättras ju mer jag tävlar. Det är cyklisten i mig. Jag är en annan best när jag fäster ett loppnummer.
Cyc: Du var en annan best den 11 april 2004 – dagen då du vann Paris-Roubaix. Var det ett lopp du alltid drömt om att vinna?
MB: Vann jag något annat lopp? Jag levde, åt och andades Roubaix. Jag älskade det faktum att du kunde tävla 100 dagar på ett år och de kunde vara samma, men den här dagen var unik. Arvet, atmosfären, allt. Som ett litet barn läste man tidningar och såg dessa gudar. Blod, lera och tårar. Det var magiskt.
Cyc: Hur utvecklades loppet?
MB: När larmet gick på tävlingsdagen mådde jag bra. Vi hade skadats av skador på Tour of Flanders så vi började bara med sex ryttare [åtta tillåtna]. Men vi hade fortfarande ett starkt lag på Alessio-Bianchi, inklusive Fabio Baldato [vann två etapper i Tour de France 95 och 96] och Andrea Tafi [vann Roubaix 99]. Tidigt i Arenbergskogen tappade jag spetsgruppen eftersom jag satt fast bakom en annan ryttare. Stenarna var en mardröm men jag var tvungen att riskera att köra om annars skulle jag förlora ledarna helt.
Otroligt nog stängde jag gapet som om det inte var där. Baldato var med i den ledargruppen och frågade mig hur jag mådde. Jag sa till honom att jag trodde att mekanikerna glömde att sätta på min kedja – det var jättebra. Baldato släpade mig sedan in i den kullerstensbelagda delen av Le Carrefour de l’Arbre innan han åkte in på Hem [en annan kullerstenssträcka cirka 6 km från mål]. Jag minns att jag i en nästan slow-mo flickade mig förbi den här massiva stenen och tänkte att om alla undviker det, skulle det vara ett mirakel. Vid den där sekunden hör jag ett väsande och det är Johan Museeuw [som gick för sin fjärde Roubaix-seger]. Efter det handlade det om att slå killarna på banan…
Cyc: Hur gick den sprinten ut?
MB: Jag gick in på velodromen med Fabian Cancellara, Tristan Hoffman och Roger Hammond, och det var Hammond som oroade mig mest. Vi hade tränat tillsammans i några år i Storbritannien och jag visste vad han var kapabel till. Tack och lov hade jag ridit en hel del i Newport och på en utomhusbana i Cardiff så hade lite form. Jag var också medveten om att även om vi var i velodromen så gällde vägregler, vilket innebär att du kan köra om under inte bara över toppen. Det var min räddare eftersom jag på rak rygg startade min sprint samtidigt som Hammond. Jag visste att Roger skulle gå uppför banan för att avvärja Cancellara och jag smög mig igenom på insidan.
Cyc: Hur förändrades ditt liv efter att ha vunnit Queen of the Classics?
MB: Det var en barndomsdröm – jag hade haft affischer av Gilbert Duclos-Lassalle på min sovrumsvägg [Duclos-Lassalle vann Roubaix 1992 och 93] – men den största förändringen hade kommit 1998 när jag vann min första (och sista) etapp i Tour de France. Helt plötsligt hade jag blivit en cykelförare som folk höll ett öga på. Roubaix stärkte det ryktet, höjde genom att komma fyra 2005 trots att jag bröt min handled.
Cyc: Du nämnde träning med Roger Hammond i Storbritannien. Varför flyttade du från ditt hemland Sverige?
MB: Jag gifte mig med Megan [Hughes, från Wales] 2000. Vi var faktiskt baserade i Belgien när vi vann Roubaix men helgen efter att jag vann flyttade vi till Wales närmare Megans föräldrar. Gud, det var en galen tid. Jag hade de mediala åtagandena och alla möjliga galna grejer. Faktum är att kort efter att jag vunnit tog jag med mig en massa brittiska barn på en träningsresa. De var ganska bra. I den gruppen ingick Luke Rowe och Pete Kennaugh.
Cyc: Din fru var en kvalitetscyklist i sin egen rätt…
MB: Hon är inte en som pratar om sin cykelkarriär men hon vann juniorsprintbanas brons 1995 och de brittiska nationella vägmästerskapen 1998. Våra två döttrar har verkligen bra cykelgener. De är massiva cyklister, faktiskt. Den äldsta är 13 och om jag låter henne cykla sju dagar i veckan så skulle hon göra det. Den yngre gillar cyclocross.
Cyc: Du gick i pension 2009 efter en säsong med Slipstream-Chipotle och dök strax efter upp på den brittiska kretsen. Hur kom det sig?
MB: Nigel Mansell frågade om jag ville åka med honom för välgörenhetsorganisationen UK Youth, där han är president. Det gick bra och vi kom fram till att det skulle vara bra för välgörenhetsorganisationen att sätta upp ett lag. Vi tävlade huvudsakligen på GB-banan under vårt första år 2011 innan vi flyttade till kontinental nivå 2012, vilket hjälpte oss att komma in i Tour of Britain. Däremot slutade jag i slutet av 2012 och tog till slut Ironman. Jag har alltid beundrat triathleter. Jag vet att många fritidstriathleter får stick från cyklister på grund av deras cykelfärdigheter, men idrottare som Sebastian Kienle [som vann Ironman Hawaii 2014] cyklar 180 km på 4:20 timmar. Det skulle ta det ur alla professionella cyklister.
Cyc: Bradley Wiggins har sagt att han vill bli den första britten att vinna Paris-Roubaix. Har han vad som krävs?
MB: Han har förmågan att vinna den men du måste hitta den där söta punkten på kullerstenen när det gäller växelval, hur du är inställd på cykeln, däcktryck, vilket däck du ska cykla på betingelser. Och Team Sky måste se till att det bara finns en ledare och verkligen ta hand om honom. Jag brukade åka banan minst en gång, ofta två gånger, innan evenemanget. Jag tog min chef och en eller två killar med en lastbil med grejer: hjul, kar, ramar, gafflar, styre… och försökte få lite extra fart. Jag är säker på att Sky kommer att göra detsamma.
Cyc: Du visade i Roubaix hur skicklig du var på banan. Vad tycker du om den senaste renässansen av Hour-skivan?
MB: Det är briljant att det är tillbaka i rampljuset, och jag tror att reglerna nu är satta så att rekordet kan fortsätta framåt utan att tekniken dominerar evenemanget. Det ska bli riktigt bra att se Brad prova, även om jag skulle hålla ett öga på Jack Bobridge. [Faktum är att Bobridge föll drygt 0,5 km under slutet av sitt försök i januari.]
Cyc: Kommer du att vara på banan och/eller Roubaix som kommentator för Eurosport?
MB: Bekräftas. Jag väntar fortfarande på att få höra från dem om 2015 års schema. Det måste passa ihop med Ironman-träningen men jag vill fortsätta eftersom det är något jag tycker om. Det är ett bra sätt att hålla sig engagerad i sporten, även om tiden är dyrbar. Jag har fortfarande Big Maggys kafé i Jersey, och jag arbetar med Infocrank – en ny effektmätare som precis har kommit ut på marknaden. Jag har också startat ett företag som importerar och distribuerar ett varumärke som heter TEC. Det är ett tillbehörs- och reservdelsmärke. I princip allt du kan hänga på dig eller din cykel har vi i lager. Även vid 40 vill jag tävla snabbare, och att ha den bästa utrustningen hjälper verkligen.
