Cyklist chattade med Tim Declercq om livet som hem, att inte fullfölja tävlingar och att vara rädd för att sjunka
Du vet att det inte bara är solsken, regnbågar och WorldTour-segrar på Deceuninck-Quick Step. Rättvist nog vann de 77 gånger förra året, över 20 gånger mer än någon annan, men det kommer inte utan det outtröttliga arbetet från ett fåtal dolda.
För varje sjungande racerbil finns det en tuff diesel. För varje Julian Alaphilippe eller Elia Viviani som dansar till ännu en vinst, finns det en Iljo Keisse eller Rémi Cavagna som kurrar längst fram, långt innan tv-kamerorna har gått live. Pelotonens osynliga män.
En av dessa osynliga män är Tim Declercq. En imponerande man på 190,5 cm, född i staden Leuven i Flandrien med en ekande röst som kunde fylla ett rum.
Shufflar runt Deceuninck-Quick Step mediedagen med en kaffe och muffins i handen, han är den första som hälsar på reportrarna, inte så många vill höra hans historia.
Istället axlas han förbi av reporter efter reporter som försöker få ordet när unge Remco, karismatiske Julian eller vise Philippe anländer.
Så, cyklist anslöt sig till Declercq under den senaste pressdagen för att njuta av en kaffe och muffins bort från den galna publiken för att få inblick i hur det är att vara rädd för att gå ner, inte slutföra endagslopp och förväntas att åka på fronten i timme efter timme efter timme efter timme.
Cyklist: Är jobbet för ett hem svårare än en lagledares?
Tim Declercq: Nej, det är bara svårt på en annan nivå. Varje ryttare i pelotonen har sina egna egenskaper vad de är bra på. Jag är riktigt bra på att upprätthålla en sub-maximal effekt under väldigt, väldigt lång tid.
Jag vet att jag inte är killen som gör de där treminutersspurterna som vinner era lopp, men jag tar det jag är bra på, förbättrar på det och blir bäst på det jag gör.
Cyc: Anser du att en seger för en lagkamrat också är din?
TD: Ja, det är klart, det är trevligt om du gör en dags arbete och de vinner, men vad som faktiskt är bättre är den uppskattning de ger dig efter loppet.
Även om de inte vinner så är det fortfarande mitt jobb att åka fram, men det faktum att vi vinner så mycket hjälper verkligen till att motivera mig att cykla den där extra kilometern.
Cyc: Blir du nervös inför ett lopp?
TD: Åh ja, jag minns mitt första lopp för laget på Vuelta a San Juan 2017. Jag var förstenad i starten, jag satt på startlinjen och min puls låg redan på 140 slag/min.
Sedan sa de åt mig att åka längst fram och kontrollera loppet. Jag hoppade på varje attack oavsett hur liten på grund av nerverna.
Och nu vid vissa lopp som Tour of Flanders, kan du bara känna spänningen.
Vi är ett internationellt lag men hjärtat av cyklingen är Flandern och det är lagets och mig själv hemma så man känner verkligen pressen då. Hela laget är väldigt nervöst inför det här loppet.
Cyc: San Juan är där du fick ditt smeknamn, eller hur?
TD: Ja, El Tractor. Jag stod längst fram under hela loppet och jobbade för Fernando Gaviria, Tom Boonen och Max Richeze. Hela dagen, jag bara drog och drog och lokalpressen började kalla mig El Tractor, traktorn.
Jag gillar verkligen det smeknamnet. Jag är ingen Ferrari-motor men jag vet att jag är pålitlig och kan dra packningen länge så det passar mig.
Cyc: Vilket är det svåraste loppet du någonsin har behövt kontrollera?
TD: Åh, lätt, förra årets Tour of Flanders [vanns till slut av lagkamraten Niki Terpstra]. Det var det svåraste loppet jag någonsin har kontrollerat.
Vi visste att efter hur vi tävlade på E3 Harelbeke [som också vann av Terpstra], med ständigt anfall, att alla lag skulle titta på oss för att göra samma sak.
Vi ville inte att en grupp skulle gå iväg för tidigt eftersom vi visste att Iljo [Keisse] och jag skulle tvingas jaga dem ensamma hela dagen så vi hoppade bara på varje enskild attack från flaggan.
Till slut kom en grupp undan men vi hade gjort vårt jobb. Vi hade lyckats släppa av Niki vid Kwaremont på den andra uppstigningen och jag hade gjort mina bästa siffror någonsin den dagen.
Declercq, längst till höger, på gott humör inför starten av Tour of Flanders 2018
Cyc: Ditt jobb i endagslopp görs vanligtvis långt innan mål. Försöker du någonsin avsluta eller kliver du bara av?
TD: Beror på hur död jag är. Som vid Tour of Flanders gav jag bara allt för att Niki skulle vara längst fram för Kwaremont och sedan drog jag mig framifrån och adrenalinet försvann. I 2 minuter kände jag mig bara tom, nära döden.
Jag ville avsluta men i mitt huvud tänker jag Kwaremont, Paterburg, Koppenburg Taaienberg, Kruisberg, Kwaremont, Paterberg. Nej, nej, det gör jag inte. Så istället hoppade jag bara av banan och tog en genväg tillbaka till lagbussen i Oudernaarde.
Jag lyckades avsluta Milan-San Remo tidigt på året, men det var trevligt. Jag hade dragit från början i typ fem timmar men jag kände mig mänsklig när jag drog av fronten så jag red till slutet. [Declercq slutade 16 minuter 32 sekunder efter vinnaren Vincenzo Nibali.]
Cyc: Vid etapplopp kan du inte bara kliva av, du måste ta dig i mål trots allt arbete. Det måste vara tufft?
TD: Vid Tour de France förra året red jag längst fram på var och en av de första nio etapperna. Det är säkert något man bär i benen de kommande två veckorna och det är förmodligen därför jag blev sjuk, jag gick för djupt.
Jag är ok på att klättra så som tur är är jag aldrig i den allra sista grupetton men en dag fick jag höra att vänta på Fernando, dagen då han till slut övergav. Han kämpade på den svåraste etappen och jag föll tillbaka till honom i den sista gruppen för att hjälpa till.
Vi skulle inte klara oss med tiden. Vi hade fortfarande Croix de Fer och Alpe d'Huez kvar och vi var 17 minuter efter med en tidsnedgång på 32 minuter. Teamledaren Davide Bramarti uppmanade mig att lämna Gaviria och åka för mig själv.
I princip var jag tvungen att ta igen fem minuter på enbart grupetto på Croix de Fer. Jag nådde dem 500 meter från toppen, jag led så illa. Vi red sedan nedstigningen som galna hästar innan Alpe d'Huez. Så småningom gjorde vi finishen efter originalsnittet men som tur var förlängde de det.
Declercq (tvåa i raden) anser att Thomas De Ghent är den svåraste föraren att jaga
Cyc: Hur är det att åka i en grupetto för att ta en tid? Är det sant att ni är pelotonens bästa avkomlingar?
TD: Nuförtiden är det faktiskt mycket mindre samverkan mellan sprinters, domestiques och lead-out-män för att åka tillsammans och nå målet. Istället försöker sprinters klättra upp och släppa sina rivaler, om de kan, för att riskera att bli diskvalificerade.
Även om vi fortfarande går ner som galningar. Jag har kört 104kmh tidigare men jag gillar att gå ner ensam om jag kan. Jag gillar inte att gå ner i en grupp eftersom jag ständigt är orolig för att någon ska göra ett misstag.
Ridning 100 km/h nuförtiden måste du vara på toppröret annars tappas du om du stannar i sadeln. Jag körde 100 km/h i Oman. Du tänker "Tänk om cykeln börjar vingla?" på en uppsättning 25 mm däck, fan, det är läskigt.
