En blöt och kall dag på Wembley, min första erfarenhet av racing var en sann ögonöppnare
Det hade regnat hela dagen. Det stående vattnet på kretsen hade nått ett mätbart tillstånd och de flera avloppslocken glittrade som guldtanden från en elak skurk. Två tidigare tävlingar tidigare hade varit nedlagda på grund av flera krascher och vårt eget lopp hade tryckts tillbaka för att undkomma det värsta vädret.
Det här var menat att vara en rolig introduktion till vad racing på en cykel är, men från killens stålsatta fokus till min högra mittbana och den högljudda nedräkningen fick jag intrycket att det skulle bli allt annat än.
The Tour Series gick till sin näst sista omgång i går kväll: en kort slinga på en kilometer eller så i skuggan av den stora Wembley Stadium.
Navigerade de smala gatorna och sköt in och utom synhåll från stadion med banans riktiga test, förutom de tekniska hörnen, som uppförsbacken och nedstigningen från Wembley Way.
En smak av racing
Före det riktiga loppet av dam- och herrproffsloppen sent på kvällen, hade arrangörerna beslutat att ge amatörer en smak av kriteriumracing i Storbritannien genom att vara värd för ett kort stafettlopp för lokala lag, loppsponsorer, den sorten av sak.
Efter att aldrig ha tagit en startlinje för cykellopp, kunde jag inte motstå att räcka upp handen när förfrågan om "vem hade lust att det" gick runt på kontoret.
Jag var upprymd. Tävlingsinslaget av cykling var något jag aldrig riktigt hade upplevt. Jag hade gjort det udda lokala 10 mils tidsprov på onsdagskvällen, men det saknar adrenalinkicken från faktisk racing.
Den lokala 10:an handlar vanligtvis mer om att undvika trafik på en trafikerad A-väg.
Så kom dagen då jag visste att jag skulle tävla och jag kunde inte låta bli att känna att något patetiskt missförstånd utspelade sig framför mig.
Våta vägar
Medan det var torrt på morgonen öppnade sig himlen vid lunchtid och stannade inte. Med det dunkande regnet kom det då och då dånet av åska och blixtar.
När jag nådde Wembley bara någon timme innan jag gick till startlinjen såg det ut som om det här vädret var här för att stanna.
Banan var slank och dess spåriga karaktär gjorde att vatten bäddade i gropar och skapade en hinderbana för de förestående tävlingarna.
Möt med resten av mitt gästteam, några andra journalister som vi alla hade lite erfarenhet av racing, fick vi veta reglerna för loppet.
Varje ryttare skulle slutföra ett varv innan de överlämnades till en lagkamrat. Den sista etappen av stafetten skulle genomföras av en professionell ryttare.
Mina nerver byggdes upp vid det här laget när vi kom bara några minuter från start. Vi rullade runt kursen på ett siktvarv. Rampen till Wembley hade vatten som rann ner och dess parallella nedstigning var som en ishall.
Baksidan av varvet var till stor del ojämn och de sista 150 m hade två fartgupp.
När vi rullade till start introducerades vi för vår proffsryttare som gick en bit in på att sätta min puls. Vårt lag hade tilldelats den mest dekorerade ryttare som finns, 12-faldiga paralympiska guldmedaljören Dame Sarah Storey.
Min rädsla för att komma sist började avta.
First rider
I andan av allt anmälde jag mig frivilligt att vara vår första ryttare av linjen. Få det över och gjort i stället för att spela ikapp senare i loppet. 10 ryttare ställde upp för start tvärs över vägen, dränkta av regnet som ännu inte hade släppt.
Vägen framför renades från fotografer, vilket för ett ögonblick hade låtit mig känna mig ovanför min station och inte den novis jag verkligen är.
Nedräkningen inträffade och med klippet av mina pedaler var vi iväg.
De två första kurvorna togs med stor försiktighet. Två ryttare bombade ytterlinjen och svallande framåt i 180 graders hörn på rampen.
När jag klättrade på betongplattorna kunde jag känna min bakhjulsfisksvans när jag reste mig från sadeln. Jag var tvungen att koncentrera mig på att hålla balansen och kunde inte ens tillåta mig själv en glimt av stadion.
När vi träffade toppen av banken, inträffade katastrofen framför när det tredje hjulet såg hans cykel glida under honom. Detta fick oss bakom att avleda kursen och ta den långa vägen in i nedstigningen. När vi svepte ner var mina händer fulla av bromsspaken så att det bildades ett gap precis framför.
Rundet hörnet plattades vägen så att jag kunde sträcka på benen och jaga de mer orädda nedstigarna som hade fått en marsch mot mig.
Förhandlade de snäva böjarna, smällningen av brädor gav mig extra fart när jag tog tillbaka ledarna.
A vänster och en höger, jag var tillbaka i hörhåll av kommentatorn som kallade oss hem. Brädorna fortsatte att smälla när vi spurtade 150 m till våra stafettpartners.
Så fort vi nådde toppfarten drog vi i bromsarna för att stanna i tid vilket fick en förare att glida iväg som Bambi.
Jag taggade min partner och gav mig själv en stund att hämta andan när vi satt mitt i flocken, femte av tio lag.
Mina lagkamrater sprang runt, med en som inte kunde undvika ett spill, innan Storey tog rodret på sista varvet. När Storey rullade över linjen hade vi tagit hem oss på femte plats, en respektabel placering.
På kurs kände jag att min cykel pressades till det yttersta och att jag hade maxhastighet under större delen av banan. Allt snabbare och jag hade varit på golvet.
Men när det gällde proffsloppet för herrar och damer kunde jag inte ha varit mer naiv.
Tom Pidcock på väg mot vinsten. Foto: SWpix
A cut above
De som Ed Clancy och den slutliga vinnaren Tom Pidcock tog kurvorna med dubbelt min hastighet, inte ens med tanke på att bromsa.
Knä ner, deras cykelhantering pressades till sina gränser men hittades i stort sett inte tiggande till skillnad från mitt några timmar tidigare.
Alla drömmar om racingkritiker krossades när jag såg mästarna på jobbet. Att tävla på banan var en spännande upplevelse men jag var långt ifrån att kunna tävla på riktigt.
Med det sagt, tävlingsvinnaren och flerfaldiga världsmästaren Pidcock fann sig själv möta golvet mitt i loppet, utan att kunna hålla mig upprätt i vått tillstånd, medan jag höll mig upprätt hela tiden.
