Det brittiska proffset som tar steget upp till WorldTour-nivå, hanterar personlig tragedi och tävlar ett hem-VM
Cyklist: Du vann brons i den inledande Time-Trial Mixed Stafettlag vid världsmästerskapen i Yorkshire. Hur var det med tanke på den personliga tragedin bara veckor före loppet?
Harry Tanfield: Min mamma dog fyra veckor före Worlds men jag skulle aldrig tacka nej till chansen att tävla i ett hem Worlds i Yorkshire. Även efter allt som hände visste jag bara att jag inte kunde svika killarna. Jag hade engagerat mig för dem, de behövde mig och om jag inte var där skulle de inte ha fått den medaljen.
Vi fick den näst snabbaste tiden av herrlagen. Vi gjorde allt vi kunde och jag kämpar för att tänka på var vi kunde ha tagit ut tid. Jag kanske kunde ha sparat mer energi genom att gå snabbare i kurvorna, men jag hade inte tävlat banan i blöt. Jag önskar att jag hade åkt den på loppets morgon.
Du vet aldrig om du kommer att tävla i ett hemma-VM igen, så att komma undan med en medalj kunde inte vara bättre eftersom vi aldrig förväntade oss det. När vi tittade på startlistan räknade vi med att femma eller kanske fyra var uppnåeligt. Ärligt talat, att bli trea kändes som att vinna.
Cyc: Tävlingen fick mycket kritik för att ha ersatt tidstestet för handelslaget. Var det motiverat och skulle du göra några ändringar i evenemanget?
HT: Med den gamla tidstestet för handelslag, skulle du ha 15 lag som dyker upp för att bli klubbade av de fem favoriterna. Det kostade lag så mycket pengar att åka, medan stafetten var något nytt och intressant som hade lag som ville tävla på startrampen.
När det gäller ändringar skulle jag inte göra några eftersom jag tycker att den här utgåvan var perfekt. Om de utökade den från 14 km till, säg, 40 km vardera för båda parter, skulle det förringa evenemanget. Tidstester är hur tråkiga som helst, men det faktum att de klarade det 14 km innebar att det var kort, intensivt och luckorna var inte för stora.
Att springa tre män och tre kvinnor håller det öppet och jag tror inte att du behöver en fjärde ryttare eftersom det skulle göra saker rörigt. Behåll längden, behåll formatet och klättra inte så mycket på banan som de gör i Grand Tours eftersom det inte är en TT, det är en backe.
Cyc: När du pratade med Cyclist 2018 var ditt mål att åka ProContinental i år. Du slutade åka i WorldTour för Katusha-Alpecin. Hur var det första året på toppen?
HT: Det har varit en chock från början. Det är ett sådant steg upp. Jag gjorde öppningshelgen för vårens klassiker och tänkte: 'Det här är löjligt.’ I februari tävlade jag Volta a la Comunitat Valenciana och det var en så enorm chock. Jag fick den unga ryttarens vita tröja i etapp 1 tidsprovet men efter det var det bara galet. Jag tittade hela tiden på Ian Stannard [Ineos] och tänkte: "Hur i hela friden kan han göra det här?"
Jag kämpade för att hitta min 2018 års nivå och jag fortsatte att oroa mig hela tiden. Jag tänkte hela tiden: 'Varför är jag så jävla skit? Varför är mina ben inte lika bra som förra året?’ Det var inte förrän i Tour de Yorkshire som jag hittade min form och under andra halvan av året började jag känna mig lite mer som mitt gamla jag. Det var ett stort steg upp men jag ångrar det inte för jag var tvungen att få in foten. Jag är redan 24. Det är inte som att jag var en tonåring, så jag var tvungen att ta det steget.
Cyc: När du går direkt till WorldTour-nivå, har du någonsin sett dig själv förvånad över vem du åkte med?
HT: Jag var lite stjärnslagen de första månaderna. På Classics skulle jag åka tillsammans med Edvald Boasson Hagen eller någon som Michael Valgren och tänkte:”Varför är du längst bak med mig?” De är dock trevliga allihop, och jag måste ha en bra pratstund med dem.
Jag fick också prata med många av de erfarna hushållen också. Jag strävar efter att bli ett bra hem i framtiden så det var riktigt bra att chatta med killarna som gör det jobbet nu.
Cyc: Vilka är de största sakerna du har lärt dig från racing i WorldTour i år?
HT: Jag har lärt mig vikten av sömn, kroppsekonomi och min tröskel. Att åka WorldTour är helt och hållet tröskelvärde och watt per kilo, medan jag innan alltid bara var på tröskeln.
I Storbritannien är det inte relevant att ha watt per kilo del eftersom det bara är kraftklättringar, men att tävla utomlands är det så viktigt att ha en baslinjeekonomi för att åka med uthållighet och watt per kilo del under lång tid, konstanta klättringar.
Jag har åkt ut till Andorra för att träna för att hjälpa det. Jag har använt Jack Haigs [Mitchelton-Scott] lägenhet och tränat där ute på de stora stigningarna. Det är lugnt och skönt där och du kan göra loopar ner till Spanien och Frankrike.
Jag åker också till Calpe i Spanien för att träna också. Det är som Zwift där ute med mängden proffs du ser på varje åktur under lågsäsong. Jag har bara varit på Mallorca en gång och gillade det inte. Det är som Calpe bara kallare med sämre vägar och mer trafik.
När det gäller sömn köpte jag en riktigt tjock ögonmask och ett Whoop fitnessband, som spårar min puls, hur mycket jag sover och hur bra sömnkvaliteten är. Det är inte helt korrekt eftersom jag är mer effektiv än den vanliga människan, men det visade mig verkligen hur ansträngande vissa saker är. Som att packa en bil eller städa mitt rum är mer stress för min kropp än att åka zon två på cykeln.
Jag har försökt få nio timmars sömn per natt. Det är riktigt svårt. Jag måste sova minst 23.00 till 08.30 för att få tillräcklig återhämtning. Jag borde gå och lägga mig tidigare men det gör jag aldrig. Jag har också provat små saker som att stänga av aviseringar på min telefon för att inte bli distraherad. Du måste ringa mig för att få tag i mig nu, vilket irriterar folk, men det fungerar.
Cyc: Ditt första år på WorldTour verkade otroligt jobbigt, men fanns det stunder du njöt av?
HT: Åh ja, som på Tour of Britain, det var inte en kväll som gick där jag inte grät av skratt vid middagen. Det var det här ögonblicket på cykeln som var riktigt roligt när min lagkamrat Nils Politt kastade en flaska på vår soigneur.
Han låg vid vägkanten och tog en naturpaus och Nils kastade en halvtom flaska som träffade honom i foten och han föll omkull i en buske. Alla brast ut i skratt när han föll ner på den här gränsen. Han fick åka till sjukvårdsbilen eftersom han knappt kunde gå efter etappen. Jag skrattade så mycket åt det loppet.
