Nya Zeelands roddvärldsrekordinnehavare Hamish Bond planerar att tävla på den brittiska tidskörningsscenen i sommar
Hamish Bond var hälften av det Nya Zeelands nationella coxless par, som började en segerserie 2009 som blev den mest framgångsrika i roddhistorien. Han vann två olympiska guldmedaljer, 8 världsmästerskap och slog världsrekordet som tidigare innehas av Matt Pinsent och James Cracknell med över 6 sekunder. Efter åtta års vinst, och utan utsikter till nederlag vid horisonten, bestämde sig Hamish Bond i år för att börja cykla som sin primära sport, med målet om internationell tävling i åtanke
Cyklist: Hur har cykelscenen reagerat på en relativ nybörjare som du själv som hoppade direkt till toppen av den inhemska tidskörningsscenen?
Hamish Bond: Jag antar att de alla är fascinerade på något sätt. Att komma trea vid de nationella tidsmästarna var definitivt en bra markör eftersom det var min första 40 km TT någonsin, jag hade inte den största inkörningen och resultatet var ganska bra.
Jag var ungefär en minut borta från Jack Bauer som är med Quick-Step Floors-teamet. Det var uppmuntrande eftersom jag tror att jag lämnade mycket tid på banan.
Sedan att komma trea i Oceaniens mästare för två veckor sedan, och att slå Jason Christie som hade besegrat mig vid National Champs var ytterligare ett stort steg på vägen.
Jag kommer till Storbritannien för ett par månader i juni och juli så jag är angelägen om att se vad jag kan göra på tävlingsscenen där.
Det låter som att tidsprovningsscenen där är världens bästa. Dessutom är det vinter här i Nya Zeeland och det händer inte mycket i tidsträning vid den tiden på året.
Cyc: Du hade den mest framgångsrika segerserien i internationell roddhistoria, hur hittade du in i den?
HB: Vi rodde i några år i en styrlös fyra. Vi var världsmästare 2007 och gick in i OS 2008 med stora förhoppningar, men blev pumpade av gamla goda Storbritannien.
De vann guldmedaljen och vi bombade och kom 7:a. På baksidan av att jag tittade runt i truppen och det styrlösa paret med Eric Murray var det bästa beslutet ur min synvinkel.
Andy Triggs-Hodge och Pete Reed gick också från fyran till paret samtidigt. Pratet från media var inte om det brittiska paret skulle vinna utan om de skulle slå Pinsent och Cracknells världsrekord. Vi tänkte att om vi kan vara konkurrenskraftiga och bland det skulle det vara bra.
Vi gick in i säsongen 2009 och vann vårt första lopp och förlorade aldrig mer. Under åtta år hade vi 69 vinster i jag vet inte hur många evenemang, plus att vi tog en bit från världsrekordet.
Cyc: Vad var din nyckel till din dominans i ett så konkurrensutsatt område inom rodd, och var det svårt att behålla det?
HB: Vi var nog båda väldigt bra psykiskt. Jag skulle placera oss båda i topp fem bland alla roddare internationellt.
Vi var hela tiden ganska bra på roddmaskinen båda två. Eric, jag tror att hans bästa 2k-poäng var 5,41, mitt bästa är 5,44 vilket är ganska praktiskt vid under 90 kg.
Vi är båda ganska bra och vi kombinerar bra, när dina delar är ganska bra och summan av dina delar är ännu bättre är det en bra början.
Jag skulle definitivt säga att det fanns ett element av förväntanströtthet. Det vägde ganska tungt på mig ibland, nästan den där rädslan för att förlora i motsats till spänningen att vinna.
Bara den ständiga förväntningen att du vet att du är tillräckligt bra för att vinna och att du borde vinna men du måste fortfarande gå ut och vinna.
Cyc: När började du övergången från rodd till cykling?
HB: Jag började träna för detta i princip innan jag lämnade OS i Rio, mer eller mindre ett par dagar efter finalen, var jag rakt på tränaren.
Det är ganska galet men jag tänkte att om du är på toppen av ett berg och du behöver ta dig till toppen av ett annat är det bättre att hoppa av toppen och landa halvvägs och sedan börja längst ner.
Självklart var jag i bra fysisk kondition. Till OS rodde jag på 90kg. Jag började gå ner i vikt, om du inte använder överkroppen tenderar du naturligtvis att gå ner lite i vikt så jag har lyckats gå ner cirka 10 kg.
Så jag är nere på 80 kg nu. Jag tror att jag är ganska mager, men jag är inte Chris Froome.
Cyc: Vad var din cykelhistorik innan dess?
HB: Vi cyklade lite som crossträning. Senast jag cyklade seriöst var förmodligen 2009, då jag tävlade inrikes.
Sedan dess antar jag att jag inte gjort så mycket under uppbyggnaden till London bara på grund av risken för skador.
Den tävlingssäsongen väckte dock mitt intresse, så jag undrade hur bra jag skulle kunna bli om jag gav den mitt fulla fokus och fulla uppmärksamhet.
Cyc: Har vikten varit ett problem för dig?
HB: När jag rodde var Eric cirka 10 kg tyngre än mig så jag var alltid tvungen att hålla upp min vikt. I princip har jag precis ätit tävlingsinriktat i 10 år.
Så att vända det på huvudet har varit ganska utmanande. Jag menar när jag rodde och var hungrig skulle jag bara äta, medan jag nu bara äter för att prestera inte för att vara nöjd längre. Nu måste min mat vara av en anledning.
Cyc: Vilket är ditt övergripande cykelmål för tillfället?
HB: Slutligen OS i Tokyo. Det är ett enormt mål att byta sport om fyra år, men jag har inte kommit dit jag är genom att sikta lågt. Om det är möjligt på något sätt återstår att avgöra.
Jag har liksom gett mig själv en tidshorisont. Om jag känner att jag inte går framåt längre och jag inte är på en nivå där jag ville vara så kommer jag inte bara att fortsätta dunka huvudet mot en vägg.
Mitt mål är att vara i Tokyo och vara konkurrenskraftig oavsett om det är i cykling eller rodd, så jag har kort tid på mig att träna.
Jag är medveten om, du tittar, guldstandarden är runt 6 watt per kilo, som en 80 kg-kille, wow, det är verkligen att komma upp där när det gäller kraft.
Jag har hört rykten om att Cancellara skulle kunna göra runt de där höga 400-talet, 500. Ja, jag har gjort set, korta intervaller på 500, för att göra det för en hel TT, ja, grymt som är svårt att få till huvudet runt.
Cyc: Skulle du säga att det finns mer djup i en sport som cykling jämfört med rodd?
HB: Internationellt, ja. Jag tror det. Jag menar att du bara behöver titta på antalet tävlande och när det gäller att tävla vid OS finns det många platser för roddare och många medaljer att vinna.
Om du är en cyklist finns det några på banan, om du är en landsvägscyklist finns det två. Det är svårt, och du har kanske 500 cyklister som tränar professionellt till en mycket hög nivå för två olympiska medaljer.
Cyc: Är du skrämd av uppgiftens omfattning?
HB: Det är en spännande utmaning, Cykling Nya Zeeland har varit ganska stöttande och jag antar att jag försöker minska eller slå ner alla hinder som kan hindra mig från att få det bästa av mig själv.
Jag är på en ganska brant inlärningskurva och är också medveten om att tiden på något sätt är emot mig. Jag kan inte spendera två eller tre år på att ta reda på det här. Jag måste ta mig igenom det där "att reda ut det" om sex månader.
Jag har också fått stöd från Trek som har försett mig med en SpeedConcept-tidsträningscykel som är en fantastisk cykel att tävla på.
Cyc: Skulle du kunna tänka dig att gå med i ett roadracingteam?
HB: Jag tror att jag går en annan väg, jag antar att jag tittar mer på hur banlag förbereder sig för OS – jag känner till många av dem kör fortfarande för handelslag också.
Om jag skulle köra någon roadracing skulle det bara vara ett sätt att nå ett mål. När det gäller träning, om någon ansåg att det var grejen att förbättra mig mest eller ge mig den bästa nyttan då, ja, jag ska titta på det.
Jag vet inte heller vilken typ av lag som skulle vara intresserade av mig. Jag är inte skicklig på roadracing, jag vet att det finns många taktiker och du kan inte klara dig ensam med hästkrafter.
Cyc: Har du börjat strävan efter att bli mer aerodynamisk också?
HB: Du måste komma ihåg att vi är i Nya Zeeland så det finns ingen vindtunnel runt hörnet! Det finns en vindtunnel här och jag har varit i den en gång och jag har fått höra att jag inte är helt unaerodynamisk, så det är uppmuntrande.
Det finns bara så mycket du kan göra, jag kan inte precis gå på mina axlar med en kniv eller något. Jag antar att jag kan försöka luta mig uppåt så mycket som möjligt, jag gör inga vikter längre så jag hoppas att det händer naturligt.
Jag kommer att arbeta med den positionen lika mycket som min makt. Om de två ser bra ut så tar jag ut kreditkortet och börjar köpa snabbhet. Men det är ingen idé att köpa speed om du är en chokladpudding som inte kan pressa någonting.
Cyc: Vad sägs om de mer tekniska hanteringselementen i cykling?
HB: Det är definitivt någonstans där jag kan förbättra mig – att ta den snävare kursen och ta fart genom kurvor, det är allt en del av den effektiva användningen av kraften.
Jesse Sargeant hjälpte mig lite. Han red för Trek i ett antal år och slutade med AG2R för ett år sedan så han är förmodligen Nya Zeelands bästa tidskrävare någonsin.
Cyc: Är det svårt att komma från en sport som anses vara extremt ren när det gäller dopning till en sport där många tävlande kan ha en historia av doping?
HB: Jag antar att du inte kan göra så mycket åt det på individuell nivå. Jag menar att du skulle vara ganska naiv om att tycka att allt är knasigt nu, men så länge jag kan vara stolt över att vara en ren idrottare och göra saker ärligt så är jag glad.
Vissa människor tar ut polisen och säger att du vet att alla var med och så det var lika villkor, men någon form av tillfredsställelse eller framgång man får av att tävla med det tankesättet att då är det en ganska ihålig seger.
Jag skulle absolut inte få någon tillfredsställelse av det. Jag känner inte någon av personerna som har blivit nedsmutsade av droger men många av dem var i stånd att göra något åt det, att vara en whistleblower och förändra situationen men de valde det enkla alternativet.
Jag vet att det alltid är lätt att säga från sidan, men det är bara min åsikt antar jag.
