Cyklistens nybörjare bestämmer sig för att det är dags att uppleva den sanna essensen av tävlingscykling
Många ryttare har gjort samma resa som jag – från söndagsklubben till det sportiga, till tävlingsbanan. Jag har en känsla av att för att verkligen tjäna medlemskap i den fullfjädrade cyklistens led måste jag dock gå upp mot mina kamrater i ett ordentligt sanktionerat landsvägslopp. Men som jag upptäcker är det inte så enkelt som att dyka upp på dagen med en cykel och en positiv attityd.
Varje helg hålls landsvägstävlingar på en mängd olika officiella banor runt om i landet, och deras popularitet är häpnadsväckande, med många begränsade endast till medlemmar i en officiell liga, med förare som kräver ett visst antal racingpoäng. Många säljer slut inom några timmar. Lyckligtvis har jag lyckats hitta ett evenemang som är något undertecknat (en sällsynt händelse faktiskt) och säkrat en plats utan att vara en del av ett team. Det är ett 117 km lopp (nio varv av en 13 km slinga) i Welwyn Garden City, en del av Eastern League, och det är på öppna vägar.
Våt bakom öronen
På tävlingsdagen ösregnar det och jag har knappt sovit. Racing är alltid nervkittlande, men tanken på att vara i en knuffande peloton samtidigt som den blandas med trafik gör mig uppriktigt rädd. Amatörlopp på landsväg äger nästan alltid rum på öppna vägar. Det för med sig vissa uppenbara faror och, även om det är sällsynt, händer olyckor. Det mest anmärkningsvärda under de senaste åren var elitryttaren Junior Heffernan som dog 2013, som träffade ett mötande fordon i en snabb nedstigning. Men farorna minimeras så mycket som möjligt tack vare arrangörernas och marschallernas samvetsgranna ansträngningar.
‘Reglerna och föreskrifterna för hur man organiserar evenemang är nu mycket strikta för att säkerställa förarens säkerhet. Det gör det lite frustrerande att försöka få det rätt, säger dagens tävlingsarrangör, Stavros Socratous från Finchley RT. Åtgärderna inkluderar tre bilar att sitta före och bakom loppet, samt mellan huvudgruppen och utbrytaren vid behov. För vissa banor, och om jag har gått in, måste motorcykelförare från National Escort Group (NEG) också varna trafiken för kommande förare och se till att rondeller och korsningar är fria när packningen anländer. Tjänstemännen har ingen befogenhet att stoppa trafiken på öppna vägar, så marschallerna kommer att begära att bilförare stannar vid korsningar, men om förarna ignorerar dessa förfrågningar och kör in i vägen för en rörlig peloton måste ryttarna stanna.
Trots detta, och vädret, är race HQ (en lokal fotbollsklubb) fullproppad med ryttare redo att tävla och några dussin på reservlistan i hopp om en plats."Polisen gillar inte oss", ropar en tjänsteman under briefingen, "och det är därför det är viktigt att följa reglerna. Om du korsar en heldragen vit linje, eller flyttar från det inre körfältet på dubbelkörbanan – kommer du att diskvalificeras.’
Varnade, vi ställer upp bakom tävlingsledarens bil för den neutraliserade starten. Att accelerera till tävlingstakten i en grupp med 70 ryttare på öppna vägar är alarmerande, men jag kan snart se överklagandet. Med stödbilarna och motorcyklarna i närheten, och med en känsla av spänning som surrar genom packningen, känns det här verkligen som den racing jag växte upp och tittade på. Framöver börjar ryttare kämpa för position när den initiala neutraliserade fasen slutar. Jag känner mig lite utanför min komfortzon och glider längst bak i gruppen.
Väl i kopplet exploderar tempot och jag måste spurta för att hänga med. Som alla entusiastiska taktiker kommer att veta erbjuder det att åka så här långt tillbaka i en grupp fördelen av skydd mot vinden, men har sina nackdelar. Jag kan inte se vägen framför mig, så hörn och förskjutningar i lutning kommer som en ovälkommen överraskning. Flera ryttare försöker tvinga fram en paus, men ett upprymt gäng jagar allt som rör sig. Jag har gått framåt där det är möjligt, innan jag fåraktigt drev tillbaka varje gång jag misslyckas med att ta en kurva med tillräcklig fart. Efter att bara 40 km har passerat är jag säker på att jag inte har lång tid kvar av loppet innan mina energireserver är helt förbrukade.
Sedan avtar regnet i 20 minuter, och det gör också tempot. Insatserna under den första timmen har tagit ut sin rätt på många, och vi lägger oss i en mer konsekvent rytm. När vi kryssar av det femte varvet finns det ett steg framåt. Två ryttare har gjort ett uppehåll, och två andra försöker överbrygga gapet. Med tanke på min bedrövliga sprintförmåga är att hitta en plats i pausen mitt enda hopp om ett respektabelt resultat, så jag hoppar av försiktigheten och ger mig iväg i full fart för att undkomma flocken.
Jag är på jakt genom den industriella utkanten av staden. Med loppet utspritt mellan fyra grupper kan bilarna inte täcka varje avsnitt, och en skåpbil hittar på något sätt sin väg framför mig. Jag kör om den och gräver djupt för att fånga de två framför oss precis när vi närmar oss en lång dubbel körbana. Genom att arbeta tillsammans – även om jag efter den andlösa jakten inte kan bidra med så mycket – lyckas vi haka fast vid de två ledarna precis när två andra går över till oss. Vi är nu en fullfjädrad utbrytare. När tävlingsledarens bil flyttar in bakom oss vet vi att gapet är över 30 sekunder. Under tre varv jobbar vi som ett kedjegäng, och jag tycker att insatsen är överväldigande jobbig. Sedan, till vår chock, passerar regissörens bil oss precis när vi når sista varvet. Paketet är mindre än 30 sekunder efter.
Bom och byst
Vi fångas av en grupp ryttare, då en av mina ursprungliga utbrytarkamrater drar iväg och går tillbaka till klubbhuset. Ansträngningen med raster och att jaga packar, såväl som dagens meteorologiska misär, har sett att originalpaketet med 70 ryttare minskat till 23. En ryttare med skägg dyker upp från fronten, men ingen är villig att jaga. Vissa sparar energi till sprinten, andra är för utmattade. Jag vet att jag inte har något hopp i spurten, så av anledningar som jag inte riktigt kan placera gav jag mig iväg i jakten, i ett drag så flagrant hänsynslöst att ingen försöker förfölja mig. Gruppen faller tillbaka, men ledaren är en avlägsen prick. Jag böjer mig ner, vilar händerna på stängerna och rider så fort jag kan. När jag når basen av stigningen i slutet av den dubbla körbanan är packningen nära och jag inser att mitt nummer är uppe. De sveper förbi mig på uppstigningen. Framåt lyckas den ensamme ryttaren avvärja packningen, medan en upphettad sprint tar plats för andra. Jag rullar in en minut bakom gruppen och slutar 22:a.
Jag är genomblöt, frusen och utmattad, men jag är nöjd med att jag nu har haft en av sportens sannaste smaker. Det var tufft, men jag kommer tillbaka.
