Danska cykelikonen Brian Holm berättar om att hjälpa Riis att vinna 1996 års Tour, mentorskap för Cavendish och dagen då han förklarades död
Den här artikeln publicerades ursprungligen i nummer 57, februari 2017
Brian Holm sitter tillbakalutad i en fåtölj i sitt hem i Frederiksberg, Köpenhamn, skyddad från den råa danska vintern av det bärnstensfärgade skenet från en vedbrännare. Från teet och muffinsen som hans fru Christine har ordnat på bordet till de mysiga filtarna i soffan och barnen Albert, 13, och Mynte, 10, och Mynte, 10, i korridoren, utstrålar scenen ren dansk’hygge’.
Men Holm – med sina tjocka svarta glasögon, körsbärsröda Doc Martens och Hackett vaxjacka – är en anglofil i hjärtat.
Vi är här för att diskutera hans karriär både som ryttare och sportregissör, men samtalet går till hans kärlek till brittisk och irländsk musik (Thin Lizzy, David Bowie, Oasis), modkultur, Steve McQueen och hans utflykter till London, där han besöker RAF Museum och en gång åt tre engelska frukostar på en dag.
‘Jag har alltid älskat brittisk kultur och särskilt 1970-talets Storbritannien, säger Holm, 54.
‘Jag gillar musiken, kläderna och cykelstilen. Folk säger att jag gillar mode men egentligen bär jag bara samma kläder.
‘Jag kommer aldrig att bli en rappare med en hundkedja eftersom jag skulle se jävla dum ut, men jag gillar arv. Jag köpte min första Doc Martens på 70-talet och jag bär dem fortfarande.
‘Storbritannien har fantastisk stil. Du ser det nu med hur fashionabla London-cyklister är. Förut sa folk: "Stackars unge, varför gillar du att cykla?" Nu är du en cool jävel.’
Holm pekar ut några tryck på sin vägg: engelsmän i bowlerhattar, Londonbobbies, en bild av honom med 'The Modfather' Paul Weller.
‘När jag blev inbjuden att träffa honom steg jag direkt på planet. Jag skulle ha sagt upp mitt jobb för det. Jag gick runt i London med honom, [modedesignern] Paul Smith och Bradley Wiggins. Bästa dagen i mitt liv.’
När Holm säger att han kanske öppnar en bokhandel i Notting Hill, som en dansk Hugh Grant, är jag inte säker på att han skämtar.
Great Dane
I Danmark är Holm känd som den karismatiske cyklisten som stöttade dansken Bjarne Riis i hans seger i Tour de France 1996 (en seger senare nedsmutsad av ryttarnas erkännanden om dopning) och som kommunalråd för det konservativa folkets folk. Fest.
Brittiska cyklister känner honom som en viktig influens på Mark Cavendish på Columbia-HTC och Etixx-Quick-Step (Holm var också best man på Cavendishs bröllop) och för hans scenstjälande skämt i Chasing Legends, kulten cykeldokumentär om Columbia-HTC:s framgång i Tour de France 2009.
När Holm hämtar mig och fotografen från Köpenhamns flygplats kör han oss runt i staden och pekar ut den tråkiga boxningsklubben där han brukade träna på vintern och kyrkan där han en gång arbetade som murare och slet med. frusna fingrar för att reparera taket.
‘Mitt första minne av cykling var 1971, när jag skaffade en Peugeot-cykel. Min far var murare och jag var i ett lok alt amatörlag som heter Amager Cykle Ring.
‘På vintern lät min mamma mig inte ta av mig stänkskyddet eftersom jag höll på att smutsa ner min tröja så jag var den enda killen i klubben med stänkskydd. Inte coolt.
‘Jag tävlade varje söndag fram till 1979 och sedan fick vi en ny tränare, Leif Mortensen – Amatörvärldsmästare 1969 och sjätte i Touren [1971]. Han frågade mig hur mycket jag tränade. Jag sa aldrig!
‘Han började hjälpa mig och i början av 1980-talet vann jag och mina vänner alla ban-, cyclocross-, landsvägs-, tids- och lagtidstävlingar som amatörer.’
Att kombinera manuellt arbete och träning var inte lätt. Jag har fortfarande det danska 10 km-rekordet på väg, som jag satte 1980. Jag ville prova 10 km-rekordet på banan senare samma år, men jag var fortfarande murare.
‘Min far sa att jag kunde åka vid 14:00 för att försöka få rekord på banan. Efter 5 km dog jag tot alt. Jag såg ut som en jävla idiot. Klockan 5 var jag uppe på jobbet igen.’
En besvikelse följde vid OS 1984 när Holm och hans kollegor i lagjakten slogs ut i kvartsfinalen av USA.
‘Vi upptäckte att amerikanerna var bloddopade och jag blev så besviken. Jag var säker på att vi skulle bli olympiska mästare. Det glömde jag aldrig.’
Pro dreams
Efter att ha slutat fyra i amatörloppet vid världsmästerskapen 1985 var Holm redo att sluta, men i december fick han ett samtal från Guillaume Driessens, manager för det belgiska laget Roland-Van de Ven, och erbjöd honom ett proffs kontrakt.
‘Jag såg att lönen var 320 000. Jag tänkte: "Det är galna pengar." Men det var belgiska francs, inte franska francs. Jag hade skrivit på för 10 000 euro per år i tre år.
'Lyckligtvis gjorde Riis och [Tour, Giro och Vuelta etappvinnare] Jesper Skibby detsamma så vi var i samma båt.'
I Holms första år som proffs dog han – kort.”Jag bröt min skalle och förklarades död efter en krasch vid GP Stad Vilvoorde [i Belgien] den 26 april 1986 – samma dag som Tjernobyl-katastrofen.
‘Min mamma kom och jag fick den sista oljan av en katolsk präst. Sean Kellys fru Linda kom för att träffa mig varje dag i fem veckor eftersom sjukhuset låg nära där de bodde.
‘Men jag vaknade efter tre dagar och var igång igen. Med huvudvärk förstås.’ Var han rädd för att åka igen? Inte när du är ung. Du tror att du är herre över universum, sedan blir du äldre och inser att du hade fel.’
Holms tidiga dagar som proffs var ansträngande men hans arbete som murare hade förstärkt hans ande.
‘Vi var tre killar som bodde i ett rum i Belgien utan uppvärmning och sov vid ugnen. Jag hade inte ens pengar att åka hem över vintern.
'Det var svårt men jag visste att om jag gick hem skulle jag bli murare, gå upp klockan 4.45 och ligga på kyrktaket i kylan, så om jag kände mig lat på träningen skulle jag säga, "OK, jag kan göra 100 km till."'
Holm och hans kollegor kallades för 'Danish Coffee Club'. Om någon ryttare bråkade med dem skulle de snart ha en hord vikingar på ryggen.
‘Vi var en grupp på cirka 10 proffs i Italien, Belgien, Spanien och Frankrike och vi höll ihop.
‘Vi var alla olika – Skibby var den roliga killen, Riis den konstiga killen, [Rolf] Sorsensen [som vann 53 lopp] vann. Om det fanns sidvind spelade det ingen roll vilket lag vi var i, vi skulle göra ett echelon och gå upp tillsammans.
'Folk tänkte, "här kommer de." Vi sa: "Bröja inte. Vi bestämmer reglerna." De var den gamla goda tiden.’
Livet på turné
Holm hade personlig framgång, vann Paris-Bryssel och Paris-Camembert 1991 och slutade sjua i Paris-Roubaix 1996.
‘Från 1986 till 1991 vann jag två till tre lopp varje år, men från 1993 när jag gick med i Team Telekom var jag en hemländsk person.
‘Innan Riis vann Touren 1996 trodde ingen att han kunde göra det. Det var en stor kamp med tyskarna och laget var splittrat, med Erik Zabel, Rolf Aldag och Jan Ullrich i en grupp och Riis och jag, så det var som att två lag inte pratade med varandra.’
När ryttarna återvände till Danmark behandlades de som hjältar. 'Vi flögs tillbaka till Köpenhamn i ett privatjetplan och när vi landade gjorde brandmännen portar av vatten.
‘Vi tänkte: har det skett en olycka? Sedan sattes vi på en lastbil och vi kände oss som The Beatles. Det var 250 000 människor på vägarna.
‘Folk skrek. Vi tappade det. Skibby hade en galen frisyr, vi skulle på diskotek och det var tjejer överallt. Jag älskade det.’
De danska ryttarna är fortfarande vänner idag och har bildat den danska professionella cykelklubben. De träffas för middagar och helgturer.
’Då var vi så avundsjuka på varandra, skrattar Holm. När Skibby hörde att jag vann Paris-Bryssel så grät han. Men vi var också vänner och såg till varandra om någon behövde ett kontrakt.
‘Men om du inte är ett dugg avundsjuk, gå hem och skaffa ett annat jobb. Du behöver den där svartsjukan för att driva dig.’
Holm säger att livet för en proffscyklist var långt ifrån glamoröst. "Jag bröt min skalle för att jag behövde prispengar för mat", säger han.
‘Nu för tiden efter några år behöver barnen inte arbeta längre, även om vissa glömmer att dela sin inkomst med 50 år. Då ser kalkylatorn inte så bra ut.’
Hård racing
‘Men racingen är svårare idag. Om vi hade en etapp på 200 km skulle vi tävla efter 150 km när vi såg helikoptern och visste att vi var på TV. Idag är det anarki från kilometer noll. Två veckor in i turnén är alla sjuka i bronkit eller brutna ben.
‘På min tid gick Bernard Hinault eller Mario Cipollini fram och sa:”Ta det lugnt, mina herrar. Vi kör senare.”’
Besatthet av vikt var lika vanligt. Holm blev så smal att han kunde se ådror i skinkorna. Du lärde dig att gå och lägga dig hungrig. Allt är i ditt huvud.
‘Du övertygar dig själv om att du älskar regn och att du älskar våta kullerstenar. Om du säger till dig själv 200-300 gånger om dagen börjar du tro det. Än idag älskar jag regn eftersom jag har sagt det så många gånger.
‘Du övertygar dig själv om att du inte behöver kakor och att du inte gillar smör eller ost. Kanske 90 % av det här cykellivet måste du lära dig.’
Efter att ha gått i pension 1998 släppte Holm en självbiografi 2002 som heter Smerten – Glaeden (The Pain – The Joy) där han erkände doping.
‘Wow, det bara exploderade runt mig. Folk skrek på mig på gatan och spottade på mig. Jag var nationell tränare och de sparkade mig.
‘Skolbarn på bussen tittade ner på mig i min bil och gjorde injektionstecken mot mig. Men så hände något. Efter några veckor lämnade de mig ifred.
‘Jag hade varit ärlig så alla gick över till nästa berättelse. Livet handlade om att gå vidare.’
Holm erkänner öppet sina misstag men insisterar på att de ska ses i samband med en era full av doping.”Jag tror att det är annorlunda om någon döljer det, som Ullrich gjorde i många år, men jag sa: erkänn det, inse det, fortsätt.
‘Om någon från min tid klagar så lyssnar jag. Men några idioter som kommer 20 år senare, det är ett skämt. Jag ångrar att jag red i en period med ett så värdelöst ledarskap. Det är så jag är ledsen.
‘Jag tänker på de unga åkarna idag: var glad att du tjänar mer pengar och åker runt i stora bussar för vi tog allt skiten åt dig. Jag ångrar att allt var så, precis som jag ångrar att min OS-medalj gick till amerikanerna med deras dopning.
‘Det var systemet och systemet var fel. Jag tycker att sporten är så ren som den kan bli och det finns nu en riktigt bra känsla för rättvisa i gänget.’
The Director's cut
Sedan han gick i pension har Holm arbetat som sportdirektör, först för T-Mobile (som förvandlades till Columbia-HTC) och nu för Quick-Step Floors.
‘Att gå med i T-Mobile var som att gå med i Manchester United. De var det största inom cykling. Vi hade unga killar som [Andre] Greipel, Cav och [Matt] Goss som vann som galningar och vi hade en riktigt bra stämning i laget.’
Holms blandning av brutal ärlighet och broderligt skämt har visat sig vara en stark drivkraft, särskilt för Mark Cavendish.
Vad gör honom speciell? Tänk på att han har gjort det sedan 2007 och jag har hört samma bullocks varje år: han är för liten, för tjock.
‘Men han har ett otroligt fokus. Ibland tänker jag på hans stackars fru Peta för att han får vad jag kallar "främmande legion"-blick i ögonen när han blir så fokuserad.
‘Titta på Milan-San Remo [där Cav slog Heinrich Haussler med en tum 2009]: han kan gräva så djupt att han är helt otroligt. Han har ett tankesätt som jag inte har sett förut – och han kan leva med stressen, vilket också är fantastiskt.’
En del av en sportchefs kompetens är att anpassa sig till ryttarnas personligheter. Olika tecken kräver olika meddelanden i bilen och i träningen.
‘Det tar mig två till tre år att verkligen känna en ryttare, säger Holm. 'Först då vet jag vilka knappar jag ska trycka på.
‘Om Greipel förlorade och du berättade för honom vad som stod i tidningarna skulle han inte gilla det. Men om Cav blir slagen och du säger: "Hej, de skriver att du äter för många munkar," kommer han att säga: "Vad i helvete? Imorgon ska jag vinna.”
Lätt att arbeta med
‘Du kan ta honom i örat och säga åt honom att hålla käften och han är glad. Han är så lätt att arbeta med eftersom han alltid lyssnar, alltid följer programmet.
‘Jag har bara jobbat med Marcel Kittel [på Etixx-Quick-Step] en kort tid men han är annorlunda igen. Kanske med Kittel eller Greipel eller Tony Martin måste du ta hand om din röst.
‘Men Kittel är ett trevligt barn, mycket artig, en gentleman. Hur som helst, låt oss vara ärliga, Cav skulle ha vunnit alla dessa lopp även om busschauffören var sportchef.’
Holm är en upptagen man. Vid sidan av sina politiska åtaganden och cykelåtaganden grundade han cancerorganisationen La Flamme Rouge efter att ha överlevt tjocktarmscancer 2004.
Han tycker om cyclocross och motorcyklar och älskar att läsa om sin cykelmodeikon Roger De Vlaeminck.
Han arbetar på en klädserie som heter 12:16 (uppkallad efter hans danska 10 km tidstrångsrekord) som kommer att lanseras i Storbritannien nästa år, och är involverad i en Bioracer-klädserie i Köpenhamn.
‘Det är bättre att ha för mycket att göra än för lite. En vän sa åt mig att följa 10-20-30-regeln.
‘Spara alltid 10 % av dina pengar; läs i 20 minuter varje dag om politik och kultur, sedan kan du hoppa in i en konversation med vem som helst från borgmästaren till killen som tar hand om ditt sopor; och träna 30 minuter om dagen för att hålla sig frisk. Det är ett bra system.’
När mörkret faller utanför, säger Holm att han ser fram emot nästa högljudda sammankomst av den danska professionella cykelklubben.
'Vi är som soldater från Stalingrad som delar gamla historier,' skrattar han. "Du kommer fortfarande ihåg om någon slängde dig i ett lopp 20 år efter: "Jag stängde den luckan för dig, du sa att du skulle ge mig 1 000 pund!" "Jag betalade dig!" "Nej, det gjorde du inte!"
‘Alla tycker nu att våra berättelser är överdrivna så vi måste skära ner dem med 25 %, annars tror folk att vi är galna. Men det roliga är… de är alla sanna.’
