Mästaren i Paris-Roubaix 2016 diskuterar kraften i boxning av känguruflaggor, hans Tour de France-dröm och varför han älskar att klippa gräsmattan
Cyklist: Du vann Paris-Roubaix – ditt favoritlopp – vid det 15:e försöket i april. Trodde du att dina chanser till seger hade tappats?
Mathew Hayman: Jag har haft en hel del framgångar i klassikerna med topp 10 och pallplatser, men då och då kastar Roubaix upp en vinnare som inte är favoriten. Det fick mig att tro att jag skulle ha en chans en dag. Jag gillar verkligen klassisk racingstil men Roubaix har alltid varit speciell. Det har tagit ett tag att sjunka in och dagar går när jag inte tänker på det, då kommer jag då och då att ta upp ett foto eller titta på ett klipp. Jag har inte sett hela loppet men det låter som att det var ett fantastiskt lopp med massor av saker på gång med Tom Boonen, Fabian Cancellara och Peter Sagan.
Cyc: Du var 37 vid den tiden [nu 38]. Tror du att din erfarenhet äntligen gav dig fördelen?
MH: Jag tror att en av fördelarna var att jag kände till varje gupp på vägen. Tom har också mycket erfarenhet men när jag gick in på de sista kilometrarna hade jag förmodligen den mest erfarenhet av alla. Jag har upplevt allt på det loppet, inklusive många dalar, och ibland kan den kunskapen vara skadlig. Du minns: jag fick punktering här, en krasch där, någon ramlade av där, bättre titta på hörnet. Men upplevelsen gav verkligen resultat den här gången. Jag kände mig riktigt lugn och i kontroll på slutet. Jag hade ingen panik och även om jag inte kände att jag fattade många beslut så gjorde jag det.
Cyc: Vad var det viktigaste draget du gjorde?
MH: Ian Stannard kom under mig vid ett hörn i början av Carrefour de l’Arbre och det satte mig utanför gruppen. Vid det tillfället trodde jag att mina chanser stod på spel. Jag visste att jaktgruppen inte var långt efter så om den gruppen hade svullnat till 20 killar skulle jag lätt kunna gå från topp fem och en potentiell pallplats till topp 10. Jag hängde på baksidan men när jag red tillbaka till de där killarna kunde se att de led. Så jag bestämde mig bara för att hänga med.
Det sista ögonblicket när jag gjorde min sprint tidigt var viktigt men nyckeldraget var förmodligen att stanna hos dem innan dess. Efter att ha varit ute i rasten visste jag inte när lamporna skulle släckas. Det var medvind så loppet gick mycket snabbare än norm alt. Om det hade gått 40 minuter längre hade jag kanske kommit till kort eftersom jag hade varit ute med skada.
Cyc: Du bröt armen på Omloop Het Nieuwsblad i februari. Hur kom du tillbaka så snabbt?
MH: Åh, jag trodde att mina klassiker var över. Jag hade tillbringat tre månader med att träna hårt i Australien, jag hade tränat höjd med laget och jag hade tillbringat mycket tid borta från min familj, så att vara halvvägs genom den första och få allt att gå upp. i rök var förödande. Läkarna sa att jag skulle vara borta i fem till sex veckor så jag gjorde matten och Roubaix var exakt sex veckor bort. Jag sa: 'Du säger till mig att jag kan vara tillbaka för det.' De skakade bara på huvudet.
Jag kraschade på lördagen och på torsdagen slog jag hemmatränaren. Någon berättade för mig om Zwift
virtuell träningsscen online och det var en spelomvandlare. Jag började tävla människor online och försöka få King of the Mountains och spurter. Min puls gick i taket. Det innebar att jag kunde köra två till tre timmar långa turer utan att bli uttråkad. Ibland körde jag dubbla pass på morgonen och kvällen. Så när jag satte mig på cykeln igen hade jag lyckats hålla mig i form.
Cyc: Såg du många australiska fans längs banan?
MH: Jag såg några killar från Brisbane som var mitt bland stenarna. Det är ett roligt lopp eftersom du kan plocka ut folk ur mängden lite. Jag plockade hela tiden ut en dam med en boxningskänguruflagga. Norm alt kommer min mamma över med min bror för att titta på mig och hon har vanligtvis en boxningskänguruflagga så jag trodde hela tiden att det skulle vara hon men det var någon annan. Det är fantastiskt att få det stödet. En god vän till mig kom över med en grupp kompisar på en bussresa och att se dem stå nära målet var ganska känslosamt för mig.
Cyc: Vilka är dina tidigaste minnen av att cykla när du växte upp?
MH: Jag åkte i velodromen och på vägen också. Min äldre bror började först och jag följde honom in i sporten. Det har alltid funnits en bred gemenskap av ryttare i Australien. När du rider idag finns det hundratusentals människor. Du kan åka bredvid en byggare ena dagen och en hjärtkirurg nästa. Det är en kliché men cykling är den nya golfen i Australien. Framgången med Tour Down Under och Cadel Evans som vann Touren [2011] har haft en liknande inverkan som Wiggins och Cavendish i Storbritannien.
Cyc: Är ditt 2006 års Commonwe alth Games roadrace-guld ytterligare en höjdpunkt i karriären?
MH: The Commies var väldigt speciella och det minnet blir inte gamm alt. Att dra fram den där vita tröjan med gröna och guldränder är väldigt speciellt. Jag var där när Cadel vann världsmästerskapen också [2009] och det var ett enormt ögonblick. Men Commonwe alth Games var en annan saga för mig – lite som Roubaix. Jag hade tillbringat en stor del av dagen med att jobba för Allan Davis, men det slutade med att jag var den där i mål.
Cyc: Har pelotonen förändrats mycket under dina 16 år som proffs i Europa?
MH: Träningstekniker har utvecklats enormt. Det här är en sport genomsyrad av tradition och jag märkte när jag först kom till Europa att vi på något sätt, med de fantastiska nationella träningscentren och olympiska träningsanläggningarna i Australien, var mer avancerade än många av de europeiska proffslagen. Sporten har förändrats mycket, som din fotograf [Leon van Bon] vet – han brukade åka med mig på Rabobank, du vet. Det var dock Team Sky som verkligen förändrade saker. Innan de kom handlade det om att träna länge och äta mycket pasta. Nu tränar killar mer specifikt. De tävlar mindre men riktar sig mot specifika program. Sky tog upp alla andra lag med sina marginella vinster.
Cyc: Hur är teamatmosfären på Orica-GreenEdge?
MH: Med våra Backstage Pass-videor kan många fans komma i kontakt med oss och se vad som händer. Det ser ut som att vi är avslappnade men låt dig inte luras. Vi är ett seriöst gäng killar och när vi behöver jobba blir vi väldigt seriösa. Med sin racinganda passar dina Yates-pojkar [Simon och Adam] fint in.
Cyc: Vad tycker du om med att vara baserad i Belgien?
MH: Där jag bor i Belgien ligger nära banan för Amstel Gold-loppet och banan Liège-Bastogne-Liège så det är en riktigt varierad träningsmiljö. Det finns en nära grupp engelsktalande ryttare och vi har alla vuxit upp och haft familjer tillsammans. När jag vann Paris-Roubaix hade de en liten gatufest för mig och drog fram grillarna. Cyklister blir mycket bra behandlade i Belgien. Lokalbefolkningen är stora cykelfans, men du kan också ta lite lugn och ro och leva ett norm alt liv. Med allt tävlande tycker jag ibland om att bara klippa gräsmattan och hänga på en vanlig förortsgata.
Cyc: Du tävlade i Tour de France en gång, 2014, men var tvungen att överge. Är det fortfarande en ambition att avsluta Touren vid 38 års ålder?
MH: Definitivt, så fort jag avslutat Classics var jag iväg till Andorra för att träna på höjden och komma direkt in i min Tour-träning. Jag får vänta och se om jag kommer med i laget. Jag har inte avslutat Touren och jag skulle älska att gå tillbaka. Att hoppa av 2014 var den lägsta punkten i min karriär. Att klippa ur mina pedaler efter att ha väntat 15 eller 16 år på att komma dit var hjärtskärande. Det var svårt att komma tillbaka från det faktiskt. Men att åka Vuelta förra året, när vi vann etapper med Caleb Ewan och Esteban Chaves, var tre fantastiska veckor och förstärkte min känsla av att Touren är något jag vill vara en del av innan jag går i pension.
Cyc: Lycka till, Mats
MH: Inga bekymmer. Jag hoppas bara att din fotograf tar bilder bättre än han rider…
