Ex-Team Sky-proffset diskuterar girots magi, Wiggos egenheter och varför timslånga turer nu räcker
Cyklist: Du jobbar med Eurosport på Giro den här månaden (maj 2016). Hur är loppet jämfört med Touren?
Juan Antonio Flecha: Den stora skillnaden är deltagandestandarden. Lagen tar med sina bästa ryttare till Touren eftersom det är årets största evenemang. Girot saknar inte stora namn, men om ett lag tar med nio ryttare till Touren kommer alla nio att vara helt redo. På Girot kommer kanske fem eller sex att vara klara – kanske nio, men det kan finnas unga ryttare också. Anledningen till att vissa ryttare säger att Giro är svårare är att det rent av är den bästa racingen i det bästa landet för racing. Italien har allt för racing: små kullar, stora berg och alla dessa massiva klättringar som Stelvio och Gavia. Klättringarna är också brantare än vid Touren. Den passar lätta och magra klättrare som de colombianska ryttarna.
Cyc: Är det nu omöjligt att vinna både Touren och Girot på ett år?
JAF: Tja, förra året var Girot väldigt svårt, och Alberto Contador var inte bra i Touren bara för att han kom från [vinn] Girot. Hans data var högre där än vid Touren. Girot har inte samma konkurrensnivå men det kan vara fysiskt svårare.
Cyc: Du åkte åtta upplagor av Vuelta och 12 Tours men bara en Giro, 2012. Vilka är dina minnen?
JAF: Passionen från mängden. Så många människor i Italien följer cyklingen året runt, och sättet de uttrycker den passionen på är väldigt intensivt. Jag gillar också hur Giro-etapperna norm alt slutar i en stad eller stadskärna, där många av målen nu är utanför stan vid Touren. Men det är andra saker också: landskapen, tävlingen och det faktum att det hålls på våren, vilket känns som en tid för förnyelse och omstart. Det är årets första Grand Tour och den kommer med en speciell känsla.
Cyc: Du var på Team Sky från lanseringen 2010. Hur var de första dagarna?
JAF: Jag har mycket bra minnen från Team Sky. Jag var en av de första i laget, så jag minns hur vi gick från noll till toppen. Dave B [Brailsford] är ett bra exempel på hur om du verkligen anstränger dig kan du uppnå det du vill uppnå. Han var inte rädd för att ändra saker eller göra saker annorlunda, och det är ett väldigt brittiskt sätt. Till en början skrattade alla åt laget. Deras mål lät som ett skämt. Men Dave B och teamet var inte rädda för att säga vad de ville och jag tycker att det är väldigt imponerande och det var ett bra exempel. Sanningen är att deras metoder skulle fungera i alla företag, inte bara sport. Dave B skapade ett cykellag men han kunde ha skapat ett biltillverkningsföretag och han skulle ha lyckats lika bra. Han skulle bara tillämpa samma metoder.
Cyc: Skilde Team Sky sig helt från dina tidigare lag?
JAF: Det fanns så många nutritionister och undersökningar; Jag hade aldrig sett något liknande förut. Efter ett lopp fick jag alltid frågan: hur var det här? Hur var det? Det hade jag aldrig vetat förut. Jag skulle vilja veta hur många andra lag som skickade ut undersökningar till sina ryttare. Förmodligen ingen av dem. Men hur förbättras man om man inte är ödmjuk och inte frågar: hur kan det bli bättre? Gör vi saker rätt? Om du vet vad som är rätt och fel kan du förbättra dig snabbare.
Cyc: Har Team Sky förbättrat dig som ryttare?
JAF: Det var deras uppdrag att göra oss alla bättre genom träning, kost, psykologi… allt. De franska lagen sa att de redan gjorde allt det där själva, men Team Sky tog det till en annan nivå. De andra lagen skojade sig själva för att de egentligen hade en gammaldags mentalitet. Idag försöker alla kopiera Team Sky.
Cyc: Tyckte du om att arbeta med Sir Bradley Wiggins?
JAF: Jag gillade det mycket och jag lärde mig mycket av honom. Han är en ganska märklig mästare – mycket målmedveten och ett bra exempel på någon som engagerar sig i sin sport. Han skötte sig, åt gott och höll rätt vikt men samtidigt var han alltid rolig, även i stressiga lopp. Att ha lite kul med ledaren är bra eftersom det håller alla avslappnade.
Cyc: Var han en mycket annorlunda karaktär än Chris Froome?
JAF: Du kan inte jämföra Chris med Bradley. De är väldigt olika karaktärer. Chris är på ett sätt och Bradley på ett annat. Bradley var inte lika vänlig med pressen, men det är han. Med vissa ryttare behöver du lära känna dem för att få ut saker ur dem – det är så med Contador. Men de är väldigt fokuserade. Kanske när de här killarna går i pension kommer pressen att lära känna dem ordentligt eftersom de kommer att vara mer avslappnade.
Cyc: Som hem, var du tvungen att anpassa ditt eget beteende för att passa teamledarnas olika personligheter?
JAF: Att vara en domestique kräver förståelse för ledaren, ja. Ryttare har olika personligheter men också en GC-utmanare är inte samma sak som en sprinter. De är helt olika. Jag minns att jag jobbade med Oscar Freire [en sprinter på Rabobank] och vi skulle behöva vara tillsammans i de sista stunderna med kanske en eller två personer, och veta att vi inte var lika skyddade som vi skulle vara om vi åkte med en GC-utmanare. Det är en annan dimension. Men personligheten hos ryttaren gör det också väldigt intressant. Till exempel var Oscar kapabel till så många geniala ögonblick. Han läste loppet på ett utmärkt sätt. Vissa dagar satt jag på bussen och han sa:’Vi måste göra så här imorgon.’ Sedan nästa dag ändrade vi saker och han vann etappen. Det är den typen av färdigheter som krävs för att vinna världsmästerskap, en grön tröja och Milan-San Remo.
Cyc: Du älskade endagslopp, att vinna Omloop Het Nieuwsblad 2010 och uppnå pallplatser i Paris-Roubaix 2005, 2007 och 2010. Vad var det med dem som överklagade?
JAF: Första gången jag någonsin såg Paris-Roubaix på TV, det som förvånade mig var att det var helt annorlunda mot alla andra lopp i kalendern. Kullerstenslopp är unika och upplevelsen är väldigt annorlunda. Min typ av racingkaraktär drogs mot det. Som person vill jag veta om olika saker, så så fort jag såg den här typen av lopp när jag var 15 eller 16, tänkte jag för mig själv: wow, det är det jag vill göra. Endagsloppens färdigheter och egenskaper passade mig verkligen och jag attraherades av motgångarna, med all sidvind och småvägar och kullerstenar.
Cyc: Vilka lopp har gett dig de bästa karriärminnena?
JAF: Jag har mycket bra minnen från Omloop Het Nieuwsblad och Paris-Roubaix och resten. Tour de France var speciellt men jag kan inte anta att jag är en stor mästare. Jag fick några bra resultat i min karriär och det var det. Jag kan inte säga att jag lyckades, men jag är glad.
Cyc: Vilka ryttare gillar du mest att titta på idag som ett fan?
JAF: Jag har mycket! Ian Stannard, Luke Rowe och Geraint Thomas på Team Sky – alla njuter av att se "G" på TV:n. Contador är någon som är så oförutsägbar. Han gör attacker du aldrig skulle förvänta dig och det är nu samma sak med Fabio Aru. Han går så snabbt: en minut är han där, sedan attackerar han och går för en etappvinst. Och det är omöjligt att inte njuta av Peter Sagan. Sättet han tävlar på är fantastiskt, han har allt. Jag tycker också om att titta på Tom Boonen.
Cyc: Blir du fortfarande ex alterad av att cykla efter alla dessa år?
JAF: Jag bara älskar hur cykling är en sport som tillåter människor av olika storlekar att tävla på samma nivå. Jag älskar att se Mark Cavendish, och hur han kämpar för position och accelererar bredvid dessa stora andra ryttare som Marcel Kittel och Andre Greipel. Han är hälften så stor som dem men han tänker bara:’Jag kommer att tränga mig igenom.’ Det är så ologiskt, jag älskar att se det. Nacer Bouhanni är likadan: han är som ett litet barn som försöker spurta förbi killar som är 20-30 kilo tyngre än honom.
Cyc: Sedan du gick i pension 2013, har du åkt mycket?
JAF: Jag rider inte mycket. Jag är fortfarande inte som en galen cyklist. Jag cyklar lite mountainbike och åker ut på vägarna ibland men jag investerar inte mycket tid i det. Det skulle bara inte vara vettigt. Som professionell cyklist satsade jag 24 timmar om dygnet på att rida och vila, med långa sex- eller sjutimmarspass på cykeln. Nu räcker det med en timme.
Juan Antonio Flecha är värd för Giro Extra på Eurosport, som har exklusiv livebevakning av många cykellopp i Storbritannien.
